Ja, nu äntligen ska jag väl komma igång med bloggandet igen.
Mörkret faller tidigare och tidigare och det känns som om tid och ork kanske ska räcka till lite bloggande.
Det är massor som behöver ”uppdateras” , både här och på hemsidan
Det händer ju saker hela tiden, med mej, mina hundar, med hus och trädgård – och många tankar om både ditt och datt vill komma ut…
Men både tillbakablickandet och framtidsplaner får vänta.
Jag tänkte börja med lite dramatik…

Häromdan var jag, Ester och Raffa på väg ut för att ta en promenad runt fältet bakom huset.
Så fort vi kom ut hörde jag hur ett eller flera rådjur förde ett fruktansvärt oväsen, ett ihållande mellanting mellan bröl och skall.  Jag tänkte att det är väl nån brunst eller så på G, även om  det inte lät riktigt som det brukar då.
Jag kopplade hundarna för säkerhetsskull, och tänkte att rådjuren försvinner väl som vanligt så fort vi kommer ut i kanten på fältet…

Väl ute i kanten på fältet ( som ligger precis bakom mitt hus) ser jag ett rådjur, stående med den vita ändalykten mot oss, och fortfarande förande ett himla oväsen… Den verkade inte lägga märke till oss alls…
Kul tänkte jag, det är kanske två bockar som slåss om en tjej, det vore ju kul att få se…

Man kan inte se hela fältet från den plats jag stod på, det liksom viker om hörnet på en lada
med en massa sly runt om.
Så jag håller hundarna hårt och smyger i sidled för att kunna se bättre.

Och nu ser jag…
Rådjuret är inte ensam, nej där finns ett rådjur till som springer iväg bort åt… och där är något mer som
också springer åt samma håll….
I samma stund som jag förstår vad det är jag ser, så tvärvänder det springande rådjuret och springer åt mitt håll !!!
Och efter, väldigt fort, springer ………

Då vänder jag också och tar mej, mina hundar, och mitt vilt bultande hjärta och höga puls, så fort mitt onda knä kan tillbaka in i tryggheten bakom ytterdörren igen.

Men vad var det nu jag såg? Vad var det som jagade rådjuret och fick dem att låta så hemskt??

Jo, rätt gissat - det var en björn!!!

Jag kan bara säga att det blev ingen runda runt fältet… inte då och det kommer säkerligen att dröja lääänge tills jag vågar mej ut där igen.
Jag har ju ingen aning om björnen slog något rådjur eller ej. Om den gjorde det kan det så ligger säkert rådjuret kvar på fältet eller är indraget en bit i skogen OCH  björnen håller sej ju kvar tills allt är uppätet.
Jag tänker i alla fall inte kolla.

Det känns mycket, mycket obehagligt att ha både björn och byte så nära inpå.
Att björnarna går på fältet och på vägen, det vet jag ju, men då flyttar de förmodligen på sej när man kommer - har de mat att bevaka är det en annan sak.
Det går kalla kårar efter ryggen på mej till och med när jag går efter vägen med bara en smal skogsremsa mellan mej och fältet. Och det är inte utan att jag hoppar till när vi är ute på tomten och Raffa får för sej att skälla på något…

Jag är i alla fall väldigt glad för att vinden måste ha legat från oss, så att Ester inte kände lukten av björnen – då hade hon vägrat gå ut på flera dagar - gammeltanten blir förfärligt skräckslagen vid färskt björnvittring – lillstumpan sitter stel som en pinne med öronen spetsade i flera timmar – nästan helt okontaktbar…

Nu får jag flytta på fältrundorna till något annat fält som inte ligger i anslutning till skogen.
Och hoppas på kyla och snö så att björnarna snart går och lägger sej – och då långt inne i storskogen!

Imorgon hoppas jag på mer dramatik, men då av det gladare slaget :)