Idag blev det 9 klass 1 gömmor, med tillägg av en hög i en hängande tesil... åh, så kul sa båda tjejerna. Cookie imponerade med att hitta en doft i ett annat rum...som dörren var stängd till. Var väldigt bestämnd med att nu matte, nu måste jag in i det rummet. Sprang mellan dörrkarm och den sidan av dörren där den öppnades Doften satt ett par dm in på väggen bredvid dörrkarmen, på gångjärnsidan. Det var naturligtvis från dörrspringan hon tog doften, men hon nöjde sej inte med en markering där, utan hon skulle ända till doften. Bara snus, ingen markering förrän jag öppnade... då dök hon rakt på doften med en snygg frysmarkering. 
Jag hade tänkt en doftgömma direkt i starten av det sökutrymmet, men så tänkte inte hon ... gullfia

postop 9 veckor på måndag, och här en liten rapport om dagsläget ... det blir bättre o bättre, även om jag nog ibland kan tycka att jag tar det lite väl lugnt...

Fast å andra sidan har jag ju lovat mej själv att låta läkandet ta den tid det tar, efter åratal med eskalerande smärta, med haltande, vaggande gång, så är ju denna rehabtid ingen tid alls... 

Känner mej starkare för varje dag, glömmer ofta kryckorna inomhus (vilket jag inte borde göra, haltar fortfarande)

När jag inte är trött orkar jag göra mycket mer än förut. 

Gör mina övningar ett par gånger om dagen, stökar på inomhus och går upp mot 2 km om dagen, ibland allt på en gång, ibland uppdelat. 

Går ju med rullatorn utomhus, mest på grund av att jag alltid har med mina två hundar... och eftersom dom just nu måste gå i koppel så funkar det bäst. Rådjuren skulle inte bli glada över ett möte med två lösa hundar... och löptiken kan man inte lita på vad hon får för sej ...

Försöker tänka på hur jag går, och tycker jag går utan att halta, iallafall innan jag blir trött. Försöker att inte stödja mej på rullatorn, bara hålla löst eller med ett par fingrar bara. 

Ibland kan det kännas som om op benet är längre, men det tror jag kan bero på att jag gått och vaggat o haltat så länge, det kändes som om benen var olika längd på före op i. Får se vad fysioterapeuten säger.

Har inte börjat hos henne än, det var så himla krångligt med sjukresor, vill det sej illa så kan man få åka jättelångt i förväg, och få vänta lika länge på att få åka hem... och inte alltid säkert att det blir raka vägen heller. Så jag kommer att börja så fort jag tycker det känns ok att köra bil de 2.5 milen x 2 för att ta mej dit. 

Körde till VC och affären för en vecka sen, gick ju bra, men kändes inte helt säkert att jag skulle kunna panikbromsa i skarpt läge, så bilen har stått sen dess. Imorgon blir det nog en tur till affären iallafall... så sen får jag se hur det känns... är ju massor som behöver åkas till nu... tandläkaren, frissan och helst till någon nagelklippare. 

Och om en månad ska det kursas med ena hunden, en hel helg... som jag längtar. 

Sömnen är fortfarande åt h.... mellan 1 1/2 - max 3 timmar åt gången, sedan upp o kissa, måste ta tag i detta, men kör en egenordinerad iprenkur först efter tips. Så det blir såklart en del korta vilostunder under dagen, då jag är så trött jag skulle kunna somna stående. 

Och ryggen krånglar, har ont i ländryggen, inte jätte, men så att det besvärar. Knäna har börjat ge sej till känna på ett oroväckande sätt. Särskilt de gånger jag gått mycket...  

Funderar också på hur bra det är att gå på dessa stenhårda isiga vägar jag har här, i skor med stora broddar... blir ju väldigt stumt.... hur mycket påverkar det tro? 

Har ju buktande diskar och artros i ländryggen, och artros i många andra leder, bland annat knäna. Så det är bara att hoppas att det inte är det som ställer till det i ryggen och knäna, utan bara ännu inte upptränade muskler. Fibron gör ju inte det hela bättre heller, även om jag just nu tycker att den håller sej lugn.

Ortopeden sa ju i och för sig, att med det jag har, förutom höften, så blir jag nog inte helt smärtfri... men vad vet han, jag VILL verkligen tro att han pratade i nattmössan...

Gick ju inte många meter före operationen, orkade inte göra mycket heller, smärtan så ifrån... så det tar väl ett tag innan allt rättat till sej... Att det fortfarande stramar i ärret och att diverse muskler ger sej till känna är ju inte konstigt...men...

Nej, nu blev det lite gnälligt... den övergripande känslan är ju ändå att det blir bättre, att jag redan nu kan röra mej på ett annat sätt och framförallt att den hemska höftsmärtan är borta. Att jag har slutat med morfinet och att maten börjar smaka gott igen. Att jag kan gå längre och längre promenader med hundarna.  

Och det blir ljusare varje dag, chilin och paprikan är sådda och frön ska beställas. Planerna för trädgård, odling, och tävlande och tränande i nosework med hundarna,är i full gång... 

Det nya livet tuffar på...

Kartonger är ju tråkiga... hundarna vill hellre göra nåt annat...dom demolerar kartonger... sätter inte på nosen...

Ja ursäkterna för misslyckade behållarsök på kartonger är många.

Jag är övertygad om att det inte alls är hundarna som tycker de är tråkiga... det är matte/husse...

Om man gör kartongsöken roliga med bra belöningar och dessutom visar med eget kroppsspråk och röst hur himla roligt det är och hur duktig hunden är, så då kommer hunden också att tycka det. 

Nu har ju Cookie passerat de rena kartongsöken, men det kan ju fortfarande förekomma i klass 2, så igår körde jag lite annorlunda kartongsök med både henne och Smulan. 

Smulan blev det ingen film på, men sin vana troget gick hon och sökte med sin vanliga glädje, vilda svansviftningar och totala obryddhet vad som än hände... så kartonger trillade både på under och över henne... och så glad hon blev när hon lokaliserade rätt kartong. Det är en fröjd att se henne jobba, man blir så glad... Hon fick några vanliga kartongsök också, bara för att det var kul. 

Cookie gick också in med stor glädje, dock är hon inte lika yvig som sin mor. Det blev flera sök, med doftkartongen flyttad mellan varje. Inga tveksamheter... och att kartongerna rasade bekymrade inte den lilla damen. Antar att ni kan se vilken kartong hon markerar... och klokt nog gav hon sej inte på att hoppa upp på kartongtornet för att markera när kartongen låg alldeles utom räckhåll, det blev en snygg frysmarkering ändå...

Var på uppföljningsbesök på Hudiksvalls sjukhus idag. 

Efter en tidig uppstigning till väckarklockans pipande -en ovanlig upplevelse just nu...

tom hundarna undrade varför vi skulle upp när det inte var ljust ute än- så kom sjukresetaxin.

Tyvärr kan man ju inte helt styra tiderna med taxin, så jag var framme i väldigt god tid, långt före den

tid jag hade inbokad,  men behövde inte vänta alls.

Trevlig fysioterapeut, men hade ju hellre träffat op doktorn. Förut fick man göra det, men nu räckte det

tydligen med att träffa fysion. Nåja...

Fick börja med att gå uppför o nerför en trappa, skulle gå som vanligt, inte ett steg åt gången.

Kändes bra att jag fick använda kryckorna, men det var inga större svårigheter att gå upp o nerför trappan.

Fick godkänt...

Besöket hos fysion var till för att kolla att man kommit igång med gående och rörelser,

så nästa "test" var att ligga ner, först lyfta opererade benet rakt upp o ner och sedan åt sidan.

Sista rörelsen var att dra upp knät med foten kvar i underlaget. Fick godkänt på dessa tre rörelser också. 

Sen pratade han om att risken för luxation finns kvar för alltid, även om den minskar med tiden och

med hur mycket man stärkt upp musklerna... Han pratade om de restriktioner man har kvar resten av livet...

90 graders vinkeln som inte får överstigas... sidorotation, korsa benen, sitta på huk.... 

Inget av detta var särskilt nytt...

Försökte luska ut varför Hudiksvall inte skickar med några träningsrörelser på en gång, enligt honom

berodde det på att det är en stor operation där såret inte läkt förrän efter ca 6 veckor. Påtalade att det är

väldigt olika i olika landsting/ på olika sjukhus och att jag tyckte det kändes som att Hudiksvall låg mil efter

andra ställen, där man tyckte det var viktigt att komma igång med träning tidigt. Fick inget riktigt svar på det... 

Frågade om min värk i ljumske/ ben, men blev lugnad med att det var helt normalt, det var mycket som skulle

läka och komma i form igen... Och när jag frågade fick jag ok till att börja rehaba hos fysioterapeut i Ljusdal,

så han skickar remiss dit och dom kommer att kalla mej. Plus att jag kommer att få sjukresa dit, det ordnar dom från Ljusdal.

Hade ju tagit kontakt med dom ändå, men det är ju bra att jag får sjukresa, kommer ju dit tidigare då.

Känns inte riktigt som att mitt ben är redo för bilkörning riktigt än... får avvakta tills ljumskproblemet gett sej. 

Fick också med mej övningar hem, dels såna jag kan göra hemma, dels vad jag kunde göra på rehaben i Ljusdal. 

Frågade lite om mina pirrningar, domningar mm i ben och händer. Han hade inte mycket att tillägga mer än

att han också trodde att det kunde komma från ryggens diskbuktningar och artros... 

Frågade också om detta eviga springande på toan varannan timme, dag som natt, ville mest veta om det

var något som drabbade fler... det kunde han inte svara på, det var aldrig någon som tog upp det. 

Tja, det var allt. Tog ca 25 minuter och sen var det bara att sitta o vänta på sjukresan hem... 

På plussidan var ju att jag kommer iväg på rehab och att fysioterpeuten var trevlig.

På minussidan kändes det lite blaha blaha... hade ju känts bättre om man tex fått gå igenom hemmaövningarna på plats, kanske även de man kunde göra på rehaben... 

Kan verkligen inte klaga på vare sej operationen eller bemötandet på avdelningen, men det känns, när man vet hur annorlunda det är i andra  delar av vårt avlånga land, lite nonchalant, eller hur jag nu ska beskriva det hela. 

I andra delar av landet, så finns det alla ytterligheter, från ungefär som här, till att man får övningar med sej hem direkt,

att fysioterpeuten kommer på hembesök efter ett par veckor för att kolla att man gör övningar på ett korrekt sätt,

att besök på rehaben bokas in direkt... 

Jag hoppas verkligen att det kommer att ske en likriktning, så att alla får samma behandling och möjligheter till en bra uppföljning och rehab. Det sker ju just nu en undersökning som inriktar sej på tiden innan operation, att alla ska ges samma förutsättningar... Vad jag förstår ska detta följas upp med att titta på tiden efter operation. 

Jag har ju tagit reda på saker, med stor hjälp av facebookgruppen Höftledsopererade, och gett mej själv

en del övningar och restriktioner, men jag tänker på de som bara blir sittande efter operationen,

utan att veta eller förstå eller ta reda på att det är viktigt med träning och att röra sej.

Visserligen har ju alla ett eget ansvar, men många, oavsett ålder, kan behöva strikta "regler" kring rehab

för att komma igång

Iallafall hade hundarna klarat sej bra ensamma hemma, det blev ju nästan 5 timmar.

Vi tog en promenad till brevlådan men sen var jag så trött att efter lite kaffe och macka somnade

jag i soffan med två nöjda mattesjuka hundar som värmedynor... 

Imorgon blir det till att köra hela träningsprogrammet...åtminstone de jag kan göra hemma...