collbros

Inlägg publicerade under kategorin Resan med höften

Av Barbro Collin - 25 januari 2020 21:22

postop 9 veckor på måndag, och här en liten rapport om dagsläget ... det blir bättre o bättre, även om jag nog ibland kan tycka att jag tar det lite väl lugnt...

Fast å andra sidan har jag ju lovat mej själv att låta läkandet ta den tid det tar, efter åratal med eskalerande smärta, med haltande, vaggande gång, så är ju denna rehabtid ingen tid alls... 


Känner mej starkare för varje dag, glömmer ofta kryckorna inomhus (vilket jag inte borde göra, haltar fortfarande)

När jag inte är trött orkar jag göra mycket mer än förut. 

Gör mina övningar ett par gånger om dagen, stökar på inomhus och går upp mot 2 km om dagen, ibland allt på en gång, ibland uppdelat. 

Går ju med rullatorn utomhus, mest på grund av att jag alltid har med mina två hundar... och eftersom dom just nu måste gå i koppel så funkar det bäst. Rådjuren skulle inte bli glada över ett möte med två lösa hundar... och löptiken kan man inte lita på vad hon får för sej ...

Försöker tänka på hur jag går, och tycker jag går utan att halta, iallafall innan jag blir trött. Försöker att inte stödja mej på rullatorn, bara hålla löst eller med ett par fingrar bara. 

 

Ibland kan det kännas som om op benet är längre, men det tror jag kan bero på att jag gått och vaggat o haltat så länge, det kändes som om benen var olika längd på före op i. Får se vad fysioterapeuten säger.

Har inte börjat hos henne än, det var så himla krångligt med sjukresor, vill det sej illa så kan man få åka jättelångt i förväg, och få vänta lika länge på att få åka hem... och inte alltid säkert att det blir raka vägen heller. Så jag kommer att börja så fort jag tycker det känns ok att köra bil de 2.5 milen x 2 för att ta mej dit. 

Körde till VC och affären för en vecka sen, gick ju bra, men kändes inte helt säkert att jag skulle kunna panikbromsa i skarpt läge, så bilen har stått sen dess. Imorgon blir det nog en tur till affären iallafall... så sen får jag se hur det känns... är ju massor som behöver åkas till nu... tandläkaren, frissan och helst till någon nagelklippare. 

Och om en månad ska det kursas med ena hunden, en hel helg... som jag längtar. 


Sömnen är fortfarande åt h.... mellan 1 1/2 - max 3 timmar åt gången, sedan upp o kissa, måste ta tag i detta, men kör en egenordinerad iprenkur först efter tips. Så det blir såklart en del korta vilostunder under dagen, då jag är så trött jag skulle kunna somna stående. 


Och ryggen krånglar, har ont i ländryggen, inte jätte, men så att det besvärar. Knäna har börjat ge sej till känna på ett oroväckande sätt. Särskilt de gånger jag gått mycket...  

Funderar också på hur bra det är att gå på dessa stenhårda isiga vägar jag har här, i skor med stora broddar... blir ju väldigt stumt.... hur mycket påverkar det tro? 


Har ju buktande diskar och artros i ländryggen, och artros i många andra leder, bland annat knäna. Så det är bara att hoppas att det inte är det som ställer till det i ryggen och knäna, utan bara ännu inte upptränade muskler. Fibron gör ju inte det hela bättre heller, även om jag just nu tycker att den håller sej lugn.

Ortopeden sa ju i och för sig, att med det jag har, förutom höften, så blir jag nog inte helt smärtfri... men vad vet han, jag VILL verkligen tro att han pratade i nattmössan...

Gick ju inte många meter före operationen, orkade inte göra mycket heller, smärtan så ifrån... så det tar väl ett tag innan allt rättat till sej... Att det fortfarande stramar i ärret och att diverse muskler ger sej till känna är ju inte konstigt...men...


Nej, nu blev det lite gnälligt... den övergripande känslan är ju ändå att det blir bättre, att jag redan nu kan röra mej på ett annat sätt och framförallt att den hemska höftsmärtan är borta. Att jag har slutat med morfinet och att maten börjar smaka gott igen. Att jag kan gå längre och längre promenader med hundarna.  

Och det blir ljusare varje dag, chilin och paprikan är sådda och frön ska beställas. Planerna för trädgård, odling, och tävlande och tränande i nosework med hundarna,är i full gång... 

Det nya livet tuffar på...


Av Barbro Collin - 7 januari 2020 21:16

Var på uppföljningsbesök på Hudiksvalls sjukhus idag. 


Efter en tidig uppstigning till väckarklockans pipande -en ovanlig upplevelse just nu...

tom hundarna undrade varför vi skulle upp när det inte var ljust ute än- så kom sjukresetaxin.

Tyvärr kan man ju inte helt styra tiderna med taxin, så jag var framme i väldigt god tid, långt före den

tid jag hade inbokad,  men behövde inte vänta alls.


Trevlig fysioterapeut, men hade ju hellre träffat op doktorn. Förut fick man göra det, men nu räckte det

tydligen med att träffa fysion. Nåja...


Fick börja med att gå uppför o nerför en trappa, skulle gå som vanligt, inte ett steg åt gången.

Kändes bra att jag fick använda kryckorna, men det var inga större svårigheter att gå upp o nerför trappan.

Fick godkänt...


Besöket hos fysion var till för att kolla att man kommit igång med gående och rörelser,

så nästa "test" var att ligga ner, först lyfta opererade benet rakt upp o ner och sedan åt sidan.

Sista rörelsen var att dra upp knät med foten kvar i underlaget. Fick godkänt på dessa tre rörelser också. 


Sen pratade han om att risken för luxation finns kvar för alltid, även om den minskar med tiden och

med hur mycket man stärkt upp musklerna... Han pratade om de restriktioner man har kvar resten av livet...

90 graders vinkeln som inte får överstigas... sidorotation, korsa benen, sitta på huk.... 

Inget av detta var särskilt nytt...


Försökte luska ut varför Hudiksvall inte skickar med några träningsrörelser på en gång, enligt honom

berodde det på att det är en stor operation där såret inte läkt förrän efter ca 6 veckor. Påtalade att det är

väldigt olika i olika landsting/ på olika sjukhus och att jag tyckte det kändes som att Hudiksvall låg mil efter

andra ställen, där man tyckte det var viktigt att komma igång med träning tidigt. Fick inget riktigt svar på det... 

 

Frågade om min värk i ljumske/ ben, men blev lugnad med att det var helt normalt, det var mycket som skulle

läka och komma i form igen... Och när jag frågade fick jag ok till att börja rehaba hos fysioterapeut i Ljusdal,

så han skickar remiss dit och dom kommer att kalla mej. Plus att jag kommer att få sjukresa dit, det ordnar dom från Ljusdal.

Hade ju tagit kontakt med dom ändå, men det är ju bra att jag får sjukresa, kommer ju dit tidigare då.

Känns inte riktigt som att mitt ben är redo för bilkörning riktigt än... får avvakta tills ljumskproblemet gett sej. 


Fick också med mej övningar hem, dels såna jag kan göra hemma, dels vad jag kunde göra på rehaben i Ljusdal. 


Frågade lite om mina pirrningar, domningar mm i ben och händer. Han hade inte mycket att tillägga mer än

att han också trodde att det kunde komma från ryggens diskbuktningar och artros... 


Frågade också om detta eviga springande på toan varannan timme, dag som natt, ville mest veta om det

var något som drabbade fler... det kunde han inte svara på, det var aldrig någon som tog upp det. 


Tja, det var allt. Tog ca 25 minuter och sen var det bara att sitta o vänta på sjukresan hem... 


På plussidan var ju att jag kommer iväg på rehab och att fysioterpeuten var trevlig.


På minussidan kändes det lite blaha blaha... hade ju känts bättre om man tex fått gå igenom hemmaövningarna på plats, kanske även de man kunde göra på rehaben... 


Kan verkligen inte klaga på vare sej operationen eller bemötandet på avdelningen, men det känns, när man vet hur annorlunda det är i andra  delar av vårt avlånga land, lite nonchalant, eller hur jag nu ska beskriva det hela. 


I andra delar av landet, så finns det alla ytterligheter, från ungefär som här, till att man får övningar med sej hem direkt,

att fysioterpeuten kommer på hembesök efter ett par veckor för att kolla att man gör övningar på ett korrekt sätt,

att besök på rehaben bokas in direkt... 


Jag hoppas verkligen att det kommer att ske en likriktning, så att alla får samma behandling och möjligheter till en bra uppföljning och rehab. Det sker ju just nu en undersökning som inriktar sej på tiden innan operation, att alla ska ges samma förutsättningar... Vad jag förstår ska detta följas upp med att titta på tiden efter operation. 


Jag har ju tagit reda på saker, med stor hjälp av facebookgruppen Höftledsopererade, och gett mej själv

en del övningar och restriktioner, men jag tänker på de som bara blir sittande efter operationen,

utan att veta eller förstå eller ta reda på att det är viktigt med träning och att röra sej.

Visserligen har ju alla ett eget ansvar, men många, oavsett ålder, kan behöva strikta "regler" kring rehab

för att komma igång


Iallafall hade hundarna klarat sej bra ensamma hemma, det blev ju nästan 5 timmar.

Vi tog en promenad till brevlådan men sen var jag så trött att efter lite kaffe och macka somnade

jag i soffan med två nöjda mattesjuka hundar som värmedynor... 


Imorgon blir det till att köra hela träningsprogrammet...åtminstone de jag kan göra hemma...

 


     

Av Barbro Collin - 29 december 2019 21:23


Det har varit lite stiltje i bloggandet, drygt 2 veckor sen jag skrev något.

Men, som med allt skrivande, så måste lusten att skriva infinna sej, och den har varit ganska obefintlig.  Kanske lite post-op depp, kanske lite annat att tänka på... 

Hur som helst så är jag igång nu igen. 

Tänkte försöka mej på en höft sammanfattning idag, och imorgon kommer en sammanfattning av resten av mitt liv... och då framförallt mitt noseworkliv...


Imorgon är det 5 veckor sedan jag, nervös, rädd, förväntansfull, anlände till Hudiksvalls sjukhus och för att få min nya höft. 

Så här efteråt kan jag bara konstatera att det inte var något att vara nervös eller rädd för alls. Operationen gick bra, personalen tog väl hand om mej, positivt att få stanna 5 dagar och det har gått över förväntan att klara mej själv här hemma... 

Det har såklart varit både bättre och sämre dagar, men det går framåt hela tiden.


Negativt har varit mina problem med kisseriet... urinprov lämnat, med bara lite e- coli bakterier i, men fick en penicillinkur för att se om det kunde hjälpa.  Kuren avslutades häromdan, och kan väl säga att den inte hjälpte alls eller åtminstone väldigt lite. 

Får fortfarande kissa väldigt ofta, framförallt på nätterna. Som värst varje timme, som bäst nu sista dagarna var 3:e timme.... tror jag sagt det förut... men vilken tur att jag flyttade till gästrummet där det bara är några steg till toaletten.... 

Det är bara att hoppas på att det ger sej av sej själv, att det hänger ihop med läkandet i höften och med att kroppen ska hitta tillbaka till ett tillstånd utan haltande, snett gående mm. 

Eftersom fysioterapeuten  på sjukhuset sa att det räckte med att klara vardagen, och att inga särskilda övningar eller massor av promenerande behövdes, så har jag landat i något slags mellanting mellan det och att försöka promenera mer och mer och göra lite övningar.  Tanken från början var att jag skulle göra fler och mer övningar, men det har inte blivit så...

Har haft ganska ont i såret, det svider, drar och bränner... nu på sista tiden känns det som om det skulle kunna spricka. Fast så är det ju naturligtvis inte, men lite otäck känsla är det ändå. Och det blir bättre när jag rör på mej... 

Har kunnat öka på promenerandet utomhus, även om den hala och isskrovliga vägen inte inbjuder till det. Rört på mej mycket inomhus, skött städning, matlagning, allmänt plock ,disk och tvätt och "sanering" efter hundarna på tomten... men blir det för mycket stående och gående får jag jätteont i olika delar på den opererade sidan. Ljumske, neråt låret, baken och ländryggen... pirrningarna, domningarna i, främst den o-opererade sidan är riktigt jobbiga just nu, och har känningar av det i händer o armar också... 

Tror jag måste hitta ett mer balanserat sätt att träna på... fler, men kortare promenader och att jag faktiskt redan nu sätter igång med ett mer organiserat träningsprogram. 


På den positiva sidan är ändå att jag orkar mer och mer, att jag känner hur kroppen långsamt rätar upp sej, att jag går rakare... visserligen lite haltande fortfarande, men inget vaggande... tror jag iallafall.  Jag kan stödja mej mer och mer på op sidan och klarar av att gå med bara en krycka ibland... och till o med helt utan några steg... inget jag egentligen borde göra, men det blir bara så när jag stökar runt inomhus...  

Och att jag inte har ont i själva höften... den värk jag har nu är ju övergående och ett resultat av att alla nerver och muskler måste läka och de isärskurna delarna måste hitta tillbaka till varandra. Hoppas jag iallafall...

Positivt är också all hjälp jag fått, av kompisar och av snälla grannar... besök och fikastunder som verkligen uppskattats. Hjälp med handling och post och skottning. Är så himla glad och överraskad och tacksam ❤️❤️❤️


Någon i FB gruppen Höftledsopererade la ut info om höftböjarmuskeln och hur mycket den påverkar hela kroppen. Mycket intressant... Jag citerar lite;  "Höftböjaren är den muskel som är bryggan mellan övre och undre kropphalvorna och är kroppens i särklass enskilt starkaste muskel. Det är den enda muskeln i din kropp som står i direktkontakt med hjärnstammen och reptilhjärnan. Den ska reagera på tusendelar av en sekund och ta dig blixtsnabbt ur en farlig situation, inbillad eller verklig. Den är helt enkelt din överlevnadsmuskel."  

Googlat runt lite, och hittat en hel del om hur höftböjarmuskeln påverkar kroppen... och också en del övningar som kan hjälpa den tillbaka till ett sunt läge.. framförallt en passiv övning, där man inte strechar och töjer i ytterlägen, utan använder tyngdkraften... låter lite flummigt, men jag återkommer om/när jag testat  om det blir nån påverkan av kroppen.  


Det långtidsverkande morfinet är nu nere på 1/3 av vad jag ätit, kompletterar med alvedon på dagen. 

Tvekar lite mellan att dra ner lite till eller om jag ska ha kvar denna dos ett tag till. Alternativet är att fortsätta att sätta ut det och istället ta korttidsverkande morfin vid behov istället... Får ta och bestämma mej ....


Mitt mentala läge pendlar mellan otålighet, glädje och tacksamhet.... vill att allt ska läka fort, är både glad och tacksam för att jag äntligen fick operationen gjord och att det gått så bra. 

Får akta mej för att jämföra mej med andra, utan ta rehabiliteringen i min takt. Har man, som jag, gått i åratal med värk, haltande och snedvriden kropp, som blivit värre och värre, så är det bättre att skynda långsamt, att lyssna på kroppen och hellre läka långsamt men bra...

 

Avslutar denna sammanfattning med att säga att den övergripande känslan, både tillkropp och själ är positiv, med massor av förväntningar på framtiden.... jobb med hundarna, påta i trädgården, renovera klart inne och kanske en ny liten utmaning till hösten....




Av Barbro Collin - 13 december 2019 20:24

- eller rättare sagt; en del blir bättre, en del blir sämre och annat står och stampar på samma nivå.

Det stramar som sjutton i såret/ ärret, är fortfarande en bula längst ner. Gör rejält ont när jag varit uppe och gått en stund. Men jag kan gå längre och längre sträckor, även om jag får akta mej för att ta i för mycket på en gång. 

Smärtan i ljumsken har blivit bättre, men delvis flyttat sej ner till knät istället. 

 

Känner av rygg och axlar men det beror säkert mest på att jag går med kryckorna och framförallt att jag spänner mej när jag går ute med rollatorn... det är halt och knaggligt ute även om det inte är blankis. 

Börjar känna mej lite otålig... vill vara helt smärtfri, typ nu... Sån himla tur att jag före operationen hittade till facebook gruppen Höftledsopererade, en helt suverän grupp.  Upplevelser delas, pepp och tröst utdelas, råd ges och så fort man funderar på något, så får man svar från andra som upplevt samma sak. Så jag vet ju att de allra flesta har det som jag, en del lite bättre en del har det mycket sämre, men de flesta ligger nog ungefär på samma nivå. Det känns trösterikt att veta att man inte är ensam...  Bästa gruppen, vad gjorde man utan den ❤️

 

Har börjat dra ner på krumelurpillren, 5 mg i veckan, så nu är jag nere på halva dosen mot för vad jag åt före operationen. Känns att det är mindre, men biter ihop och tar en extra alvedon i stället. Vill ju gärna kunna klara mej utan, vore ju skönt om maten slutar att smaka metall. Men törs inte tvärsluta... och behöver nog en del värkisar ett tag till. Om det funkar som det ska så tar det drygt 3 veckor tills dom är helt utfasade. 


Har lyckats hålla rent på tomten efter hundarna, får ta det försiktigt och göra den tjusiga "hovnigningen" med op ben bakåt och knäböj i det friska och stödd på ena kryckan. Gäller att hålla tungan rätt i munnen, känns lite riskabelt, men skönt att ha det rent på tomten i alla fall. 

Cookie är mitt i den värsta fällningen på länge, så hon släpper massor av hår... idag tog jag och sopade av det värsta. En sysselsättning som normalt tar några minuter... idag tog det nog över en timmas manövrerande av rollator och sop.

Min fina robotdammsugare har valt att få slut på batteriet... hoppas det är det som är fel , tror det kan bero på att jag inte använt den alls på länge, och inte kopplat bort strömmen eller stängt av den .... har skickat efter ett nytt batteri så jag hoppas den startar sen. 

 

Min underbara granne och hennes man, ( tja, inte granne direkt, men jag räknar dom till det ändå, hon bor en bit härifrån) har skottat, hämtat posten, handlat och hämtat nya superbroddarna på posten.

Är så himla glad över den hjälpen, hoppas jag kan återgälda på något vis sen... 

 

Och på söndag får jag besök av bästa Helena och Jocke och deras flock... ska bli kul med lite live besök,

blir lite träligt att sitta och glo på TV och padda.  För att inte tala om va glada mina tjejer ska bli över att få en ordentlig promenad och skulle tro att Cookie blir extra glad över att träffa Jocke och Frank. 

Imorgon ska jag nog koka lite gotta...  några olika sorters kola tänkte jag mej...

Skulle vilja göra praliner också, men når inte formar och choklad.... får skriva upp det på "be om hjälp listan" 

Nu blir det soffmys med tjejerna, och så får ni gärna hålla tummarna för att jag får sova mer än 2 timmar åt gången i natt...


Av Barbro Collin - 10 december 2019 21:16

Nu har jag varit till vårdcentralen och fått stygnen borttagna... jätteduktig sköterska, kändes knappt alls.

Och såret/ärret såg såg fint ut, bara lite svullet längst ner, men det var helt naturligt. Långt ärr och stygnen satt hårt.

Fick sen dels en massa småplåster tvärs över och sedan ett vattentätt över det hela.

Kan ta bort det själv i slutet av veckan om jag vill 

Känns lite konstigt utan stygnen, man är väl lite larvig och får för sej att nu är det liksom inget som håller ihop det hela..

Men det var skönare än jag trodde att bli av med stygnen, det stramar och spänner inte alls lika mycket nu.

Hoppas det fortsätter så, kanske det går att utöka promenaderna lite mer nu, och även de övningar jag fått.


Kisseriet uppkollat med diverse prov, en ordentlig utredning görs vid behov senare när jag kommer upp i gynstolen...

skulle ju vara skönt att slippa gå på toa varannan timme... men detta kan ju bero på en hel massa saker,

jag hoppas ju att det ger sej av sej själv när höften läkt ihop, alla svullnader är borta och jag kan gå normalt igen...


Mina tjejer är alldeles underbara, de har verkligen koll på mej och undviker att vara i vägen när jag kommer med rollatorn eller kryckorna. Smulan hämtar gärna allt jag tappar på golvet, och jag började lite smått på att lära henne att dra av mej strumporna idag. 

Få se om jag orkar sätta på mej en strumpa tillräckligt många gånger för att hon, och Cookie, ska få tillräckligt

med försök för att få in tekniken. Får kanske börja med strumpa ovanpå foten först, men tror att det svåra är sen

när dom ska ta i och dra.. ingen av dom är ju så mycket för att dra och slita i saker direkt


Börjar bli lite piggare nu, och börjar fundera på vad jag ska förgylla dagarna med...

borde lägga upp alla mina för långa mjukisbyxor, men det känns inte så roligt... kanske lite bakning

eller pralintillverkning skulle vara roligare... få se vad och om det blir något imorgon eller om jag

fortsätter att göra tjejerna sällskap i soffan....


 

Av Barbro Collin - 9 december 2019 16:08

2 veckor sen jag fick min nya höft. Imorgon blir det sjukresa in till vårdcentralen för att ta stygnen.

Det känns ganska ok, men har haft rejält ont i ljumske, lår och i själva såret några dagar, fick ta en vilodag igår så nu känns det bättre. Tycker det känns lite svullet runt ärret, oroar mej lite för det men ska ju in imorgon. Har lite svårt att se själv hur det ser ut, har bara en liten handspegel att försöka se med...

 

Det snöade hela dagen igår, så det kändes ju lite bekymmersamt... hur i hela friden skulle jag ta mej ut med

tjejerna och rollatorn... men döm om min förvåning, det var skottat, både framför bron, en gång till uthuset och ut till vägen. En av mina grannar hade skottat i morse... vet inte när för jag hade sovmorgon...

Så himla uppskattat, hon är en människa med ett stort hjärta. ❤️❤️❤️ Känner henne egentligen inte alls, har bara stått o snackat med henne när vi stött ihop på byvägen... hoppas jag kan återgälda henne sen när jag är "fit for fight" igen.

 

Hundarna har fått sej en promenad idag, lite längre varje dag blir det. Mycket uppskattat framförallt av

Cookie som får frispel och plöjer och skuttar runt i snön.. 

Smulan tar det lugnt och vill gärna in i värmen igen... märks att hon börjar bli gammal.

Hon sover mycket, hörseln börjar svikta och har ibland lite svårt att ta sej upp i soffan. Hon skulle behöva en pall där också... få se om det går att ordna. Blev ju jättebra med pallen vid sängen, men det är lite trångt vid soffan. 

Blev ju, som sagt, sovmorgon i morse, det är lätt att vända på dygnet när man somnar till ibland på dagarna..

men det gör ju inget och tjejerna rättar ju in sej efter mej. 

Men det är inte mycket man hinner med på dagen direkt, promenad, lite viftande på tårna och idag lite stök i köket... tömma och fylla diskmaskinen innebär ju en del akrobatik så det blir ju lite träning där med...

 

+ 9

Av Barbro Collin - 4 december 2019 21:17

Idag har varit en jättebra dag... till skillnad från gårdagen då jag mest låg däckad med en filt om magen, som totalt hade brakat ihop.

Testade en ju bikarbonatkur mot kisseriet, först i tisdags kväll och sen i onsdag morgon... Say no more.


Men imorse vaknade jag pigg och kände mej utvilad, hade sovit ovanligt sammanhängande. Fixat o donat lite mest hela dagen, så det har blivit mycket kryckgång idag. Bokat tid för stygnborttagning och ett snack med läkaren på VC på tisdag. 

Syrran kom över med duschstol och utomhusrollatorn, och en beställd matkasse.

Fick hjälp med att vattna blommor, plocka ur diskmaskinen och borsta snön av bilen. Just dom sakerna är bökiga att göra när man inte kan bära med sej vattenkannan utan får stoppa småflaskor i fickorna istället... och diskmaskinen, som är en liten bänkdiskmaskin som står nerdest i ett skåp är svår att plocka i och ur när man inte får böja sej hur som helst... men sen blev det mest fika  och skitsnack...


Nu är jag ganska trött och det drar i såret, men helt ok ändå.

Tänk, inte trodde jag att det skulle gå så här bra när jag åkte till sjukhuset förra måndagen. Försöker att inte ta ut något i förskott, än är det lång väg kvar tills jag kan göra det jag allra helst vill... långa promenader med hundarna och träna viltspår och ännu mera nosework, plocka svamp, måla och tapetsera klart här hemma, påta i trädgården och använda kroppen utan att man måste droga sej eller inte kan röra sej utan att skrika av smärta...

Kanske jag aldrig kan bära tunga jordsäckar, eller gå i den knöligaste skogen, men allt som är mer än det jag kunnat kommer att vara underbart...

Långsamt börjar jag förstå att jag faktiskt inte har ont i höften, det är bara själva såret som det känns i. Det är så fruktansvärt underbart, så jag inte kan beskriva känslan...


Imorgon ska jag äntligen ta en liten provpromenad utomhus, med icebugs och rollator

för att se hur det går. 

Och på fredag kommer äntligen mina tjejer hem... som jag längtar ❤️❤️❤️


+ 7

Av Barbro Collin - 2 december 2019 22:52

En hel vecka med ny höft... måste säga att det gått så mycket bättre än jag trodde. Kanske beror det på att jag liksom målade upp värsta scenariet och då kan det ju bara bli bättre
Men idag har inte varit en helt igenom positiv dag. Har visserligen inte ondare, men varit allmänt lite snurrig i kroppen, känns som feber och kisserikrånglet har dykt upp igen... drog i mej 1 tsk vardera av askorbinsyra och bikarbonat...
och det protesterade magen rejält mot....
Nåja efter att ha sovit en stund och ätit en väldigt sen middag mår jag bättre nu.
Och trots obefintlig träning idag så lyckas jag nu få både upp och ner benet ur soffan utan hjälp av bandet...
får mellanllanda med foten på en liten pall på väg upp bara...
 
 
Hoppas morgondagen blir bättre, ska iallafall ringa o boka tid för stygntagning till nästa vecka.
Sjuksköterkan på Hudiksvalls sjukhus ringde idag, för att höra hur det går... och enligt hennes råd ska
jag kontakta VC om kisseriet inte är ok. Men hur man fixar dit ett urinprov har jag ingen aning om... kan bli spännande...

Presentation


Den här bloggen handlar framförallt om mej och mina hundar och vad vi gör tillsammans...
Om livet i allmänhet och nosework i synnerhet

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards