collbros

Senaste inläggen

Av Barbro Collin - 31 december 2014 21:19

Dags att summera det gångna året...

2014 började med sorg... vår Raffa fick somna in efter att ha fått diagnosen lymfcancer... Det hugger fortfarande till i hjärtat när jag tänker på henne.

Året fortsatte med att gamla Ester fick smärtlindrande för sin ledvärk. Den dosen kunde hon sedan sänka rejält tack vare Standardts Led & Brosk, och det var ju väldigt bra eftersom hennes levervärden var/är förhöjda.
Min älskade gamla hund är numera pigg och glad och svansen går som en propeller när vi går på promenad. Visserligen är det inte samma fart på henne som i ungdomens dagar, men är man snart 14 år så är det ju helt OK. Kanske tur det, eftersom inte hör ett smack och gärna förlorar sej i dofternas värld – hon håller sej någotsånär inom teckenspråkshåll. Och att hon numera högljutt talar om för matte när det är dags för mat, eller att ligga i soffan eller få smakbitar av mattes middagssallad, kan vara ganska enerverande, men hon får så gärna bestämma hur det ska vara. Varje dag hon finns här hos mej är en lycklig dag!

Efter att ha rest som en jojo fram och tillbaka till Stockholm och mina gamla dementa föräldrar för att ordna men läkarbesök, demensutredningar mm, mm fick jag i maj det överraskande beskedet att mina gamla dementa föräldrar kunde flytta upp till mej, till en lägenhet på äldreboendet på Furugården i Los, bara 4 mil från mej.
Visserligen hade dom den allra bästa hemhjälp som går att få – Saltsjöbadens hemtjänst, som gjorde allt och lite till för mina föräldrar – men det hade ändå inte funkat så länge till, de behövde heltids omsorg.
Ett hektiskt packande, försök att förbereda de gamle, möblering av nya boendet och installation av mor & far – allt gick i full fart.
Sommaren blev ganska dramatisk, det tog tid för min mor att bo in sej... det är inte så lätt när man inte kommer ihåg eller förstår var man är och varför... men framåt hösten så hade hon landat och trivs nu väldigt bra. För pappa fungerade det på en gång, han lever i sin egen lilla bubbla och är oftast en nöjd liten gubbe.
Det är alldeles underbart att veta att dom har det bra, och får den hjälp dom behöver... och att personalen dessutom verkligen bryr sej och tycker om de gamla de jobbar med, är guld värt.

Sommaren bjöd också på värme, massor av trädgård och en alldeles underbart rolig jaktkurs med Smulan. Inriktningen var spanielträning med klickertänk – och det var vansinnigt roligt – det tyckte både jag och Smulan. Det får bli ett eget inlägg om den kursen så småningom.

Hösten har gått i väntans tecken...väntade och väntade, väntade lite till, och sen ännu lite till...men så äntligen började Smulan löpa och vi kunde åka på den efterlängtade daten
Nu har det gått 2 veckor sedan Smulan var på date, och förhoppningsvis har allt gått bra och nedräkningen börjat...
Än märker man inget på henne, mer än att hon är lite ”kramigare” och gärna sover lite mer än hon brukar, särskilt på morgonen.
Jag håller alla tummar och tår för att det växer småpuppisar i Smulans mage och att det blir ett lagom stort och friskt gäng som gör entre i mitten av februari.
Och att alla mina planer för 2015 går att genomföra....

Ett riktigt underbart nytt år, med massor av roliga och positiva händelser önskas alla,
både 2- benta och 4-benta, av mej och tjejerna


Titta gärna in på vår hemsida: collbros.se

ANNONS
Av Barbro Collin - 26 november 2014 22:40

På löpfronten intet nytt...

På städ o röj fronten har jag avancerat från spikar, skruvar och hobby till ”kontoret”
Och oj, vad med gamla papper jag samlat på mej. Roliga fynd, med gamla hundpapper – från springerklubben, från alla hundkurser jag gått, träningsdagböcker – och så andra fynd jag står som ett frågetecken inför... vad i hela friden betyder den anteckningen, till vem går det telefonnumret och vems namn har jag skrivit upp... Det tar lite tid, jag förlorar mej gärna bland anteckningar och minnen...

Men jag har ju inte bara städat, den sällsynta solen har lockat ut mej. Så jag och tjejerna har varit ute och tränat på att leta nyckel, , dvs Smulan tränade och Ester såg till att så att även hon fick belöning för det Smulan gjorde... är man drygt 13½ så har man dom privilegierna...
Smulan har avancerat till att hämta leksak med en nyckel på, och även fått träna på att matte ”tappat” nyckeln väääldigt långt bort. Det går väldigt bra, men hon har lite svårt att leta på långt avstånd. Men till slut går även det, hon ger sej aldrig förrän hon hittat ”nyckeln”. Snart dags att avancera..

      En suddig Smula på väg in med den upphittade leksaken/nyckeln

Idag hade vi sakletning...  Smulan störtade ivrigt iväg för att se var matte gömt hennes leksaker...
Gamla Ester, som kom ihåg precis vad det var frågan om sen sina brukstävlar dagar, letade reda på de gömda leksakerna. Men sen var det stopp, några avlämningar blev det inte från henne...
För varje gång Ester tog upp något, så kommer den där svartvita historian och knycker grejen ur munnen på Ester... Snopet tyckte Ester, men hon följde med Smulan för att se till att det avlämnades korrekt och att hon fick ta del av belöningen...

En sak förbryllade mej: Smulan älskar ju alla sina små mjukisdjur, och bär omkring på dom både inne och ute. En av sakerna är en mjukisiller, tömd på stoppningen. Hon bär ofta på den inne och visar upp och lämnar av den till mej.
Mjukisillern var med på sakletningen... men av någon anledning så var den plötsligt inte särskilt poppis.
Smulan hittade den, tog upp den, och dödade den ordentligt genom att skaka livet ur den. Sen släppte hon den på marken och ville inte befatta sej med den något mer....
Jag gjorde ju sakletning på flera olika ställen, och varje gång gjorde hon likadant. Några gången hittade Ester den först, och då kom Smulan farande som en raket, slet den ur munnen på Ester, dödade den och lät den bli liggande kvar på marken...
Men när vi kom hem och illern låg i leksakslådan igen, då gick det minsann att bära runt på den, lämna av den och inte skulle den dödas det allra minsta lilla...

Ibland står man faktiskt helt frågande till vad det är som rör sej i dom små bepälsade hjärnorna...

Välkommen in på hemsidan :   collbros.se

ANNONS
Av Barbro Collin - 22 november 2014 18:42

Och väntan fortsätter. Smulan fortsätter att hålla på sej...

Men vad gör det, nu hann jag ju fixa bilens ena framlyse och så hinner jag besikta eländet på torsdag. Bara att hoppas på att den går igenom utan att jag ska behöva in med den på verkstad igen, med allt vad det innebär av pusslande med verkstadstid, parning och ombesiktning...
Nåja, allt går att lösa, så jag väntar med att få panik!

Under tiden tränar vi på med nyckelletningen, men det går lite långsamt för jag har beslutat mej för att ha storstädning av alla garderober. Kläder har gåtts igenom, och reducerats.
Nu håller jag på att gå igenom verktygs och hobbyskåpen. Och jösses vad det behövdes. Och vad mycket skräp jag samlat på mej...
Känner det som om jag bor i en skräphög just nu, alla lediga ytor är belamrade av grejer som ska eller har sorterats. Spikar och skruvar ligger numera i prydliga, uppmärkta små lådor. Verktygen ska få sin egna hylla eller få flytta in i nya verktygslådan... Men innan det är klart så finns det inte så mycket utrymme för att träna hund direkt.
Och jag vill ju gärna börja inomhus, till det sitter...

Nåja, istället har vi tränat på avlämningar och apportering på våra promenader.
Vi gick ju en jakt/apporteringskurs med klickerinriktning i somras. En vansinnigt rolig och inspirerande kurs... både för mej och för Smulan
Oj, vad hon tycker det är roligt och vad fort hon lärde sej.
Vi har koncentrerat oss på apportering, och då framförallt att avlämningarna.
Började med att klicka för att hon duttade med nosen i min hand, byggde på med att hon fick ta en dummie i munnen och skulle dutta i handen med dummien i munnen.
La dummien framför henne, först nära, sen längre och längre bort.
Först när det satt ordentligt så började jag låta henne springa och hämta. Även där  började jag med att gå och lägga ut dummien, sedan kastade jag.
Dummie på land, bland buskar, i vatten. Och till slut gjorde vi samma sak med fågel.
Och hon är superduktig.
Jag kan stå med handen ”utsträckt” och Smulan kommer och lägger det hon apporterar i min hand. Klockrent!

Nu på våra promenader har jag haft med mej en dummie, och ibland kastat den när hon ser på, men bara så att hon inte ser den. Kan vara i högt gräs, ris och buskar eller in bland ensilagebollarna som ligger i klungor på fälten... Ibland kastar den när hon inte ser på, och sen kallar jag in henne och skickar henne på ett dummiesök.
Hon älskar dessa övningar, jobbar intensivt och avlämnar dummien direkt i min handflata med en eftertrycklig ”dutt”

Det är så himla roligt med klicker träning, så positivt och jag märker ju att det vi lyckats lära från grunden med klicker, det sitter sen.
Och framförallt tycker hundarna att det är superroligt ... och det är precis så jag vill träna hund... positivt, lekfullt och roligt!

Nu är det dags att fortsätta med skruvsortering...
Välkommen in på min hemsida: collbros.se



Av Barbro Collin - 12 november 2014 17:46

Det är numera bäddat med vita lakan i sängen .. något jag brukar undvika eftersom jag delar säng med med två hårbollar. Varje morgon inspekteras lakanen nogrant och så även själva Smulan ... något hon tycker verkar en aning suspekt från min sida, men finner sej i, med ett typiskt Smulan blängande på matte.
Men trots ett ständigt pinkande, ett ökat begär efter allt ätbart, både oätligt (enligt matte) och ätligt och
en tilltagande dövhet när det gäller att skippa intressanta dofter och komma när matte ropar så låter det efterlängtade löpet vänta på sej...
Smulans löp brukar vara väldigt regelbundna, men just denna gång så verkar det inte vara så...

Nåja, den som väntar på något gott...tids nog ska väl valplådan fyllas med några små långöron
 
Och det är väldigt vad mycket man hinner medan man väntar...
Bland annat så har jag börjat på att lära Smulan att leta efter borttappade saker. Först nycklar – det kan ju vara väldigt nyttigt, särskilt som jag är ganska bra på att tappa bort än det ena än det andra.
Vi börjar med att tappa och hämta en liten leksak och bygger sedan på med nyckelknippan, för att slutligen ta bort leksaken...
Än är vi på leksaksstadiet... rapport kommer om hur det går.

Välkomna in på hemsidan: collbros.se





Av Barbro Collin - 14 februari 2014 22:00

Det här inlägget har tagit tid att skriva... så nu har det gått drygt 8 månader sen min Raffa fick somna in.
Och det hugger fortfarande till i hjärtat när jag tänker på henne.
Att jag skriver detta nu beror på att jag känner att jag på något sätt måste "avsluta" och att skriva ner Raffas historia är ett sätt att sätt att göra det..

Raffa föddes som nr 3 i en syskonskara på sex. Redan från början var det full fart på henne. Och farten minskade aldrig ett dugg. Nyfiken, snabb, påhittig och envis, med ett drag av "kan själv" , upptäckte hon världen. Hon var ofta för snabb för sitt eget bästa, det handlade inte precis om att tänka först och handla sen...
Redan som pytte hade hon en obetvinglig lust att utforska omvärlden, och ta sej över alla hinder.
Hon fick ju öknamnet Utbrytardrottningen redan som valp redan som valp  
Som äldre, men inte förståndigare, forcerade hon alla försök att hålla henne innanför trädgårdens staket. 
Det resulterade i att jag fick bygga ett superhögt staket...
Hon undersökte allt och ville vara med överallt och hittade på många hyss...
  Hon la märke till allt som syntes och hördes, och hade ett stort behov av att uttnyttja sina ben... mycket spring blev det.


                      
                                        

Inomhus kunde hon faktiskt ta det lugnt, och hade en bra "av-knapp". Mycket lek önskade hon, men de övriga hundarna var inte alltid lika roade, särskilt inte gamla mormor Ester.
Att leka med mej var också roligt särskilt inte till lite dragkamp eller hämta lekar
Hon  bar alltid runt på saker, särskilt när hon blev glad, och det var hon jämt. 
Fällar, mattor, mina strumpor och andra mjuka saker hon kom över sprang hon runt med eller samlade ihop i 
en hög och låg sen som prinsessan på ärten och tuggade hål... helst skulle nån fäll eller mattes filt följa med ut också. 
Skorna fick man ställa utom räckhåll, annars hittade man dom i trädgården... Och hittade hon inget annat att bära på så tog hon det som var närmast till hands.... sitt öra  
Dessemellan skulle hon till varje pris knöla in sej hos mej i soffan, och tog absolut ingen hänsyn till att det redan låg flera hundar där. Det brukade sluta med att jag låg fullkomligt inbäddad i hundar, med liten Raffa som täcke !
Men ville man gosa så ville man... och go var hon :)
Tiden gick, vi provade på lite av varje tillsammans - viltspår, rallylydnad, utställning... det blev aldrig något ordentligt av något, mycket beroende på mattes skröplighet. Vi kämpade på med inkallningen - ett stort problem som gjorde att det ofta blev till att ha Raffa i långlina - med all björn och varg i skogarna så vågade jag inte chansa... Men hon var fortfarande en härlig hund, vad det till slut hade kunnat bli av henne får jag ju aldrig veta.

2013, på våren började då problemen... klåda och hudproblem dök upp och ökade. Svamp, utslag och klåda på tassarna, runt munnen, i öronen. Runt vulva och analöppning och på magen. Hon blev mer och mer besvärad, kliade sej och naggade sej... Gick till veterinären för att få hjälp med att tömma analsäckarna, men det visade sej att hennes kanande på baken inte berodde på fyllda analsäckar utan på vad veterinären ( utan att ha gjort en ordentlig undersökning) kategoriskt hävdade var allergi. Inget som gick att få bort utan det skulle bli medicinering och specialfoder resten av livet.
Jag valde att försöka med annat innan vi påbörjade en allergiutredning, cortison, vaccin mm.
Jag började med att byta torrfodret mot färskfoder - ett foder bestående av bara kyckling. 
Raffa svarade bra på fodret och blev lite bättre. Googlade naturligtvis massor för att hitta mer hjälp och råd och
via en Facebookgrupp fick jag kontakt med Lena Mattsson på Standardts, som i många år hjälp hundar med bland annat hudproblem. 
Jag följde Lenas råd, med sänkning av proteinet, genom att minska på köttet och tillföra överkokta grönsaker och parboiled ris. Raffa fick också tillskott i form av kalk+, immun och fiskolja och extra fett.
Kalken är obehandlad så överskottet kissas ut, immun är ett vitamin/mineraltillkott som stärker immunförsvaret och så gör ju också fiskoljan.
Varje kväll blev det tvätt av utsatta ställen och tassbad och insmörjning av zinksalva. Gjorde eget saltvatten (1l vatten som 1 tsk vanligt salt löstes upp i) Det var väl inte så uppskattat med tvätt till en början, men till slut tror jag hon tyckte det var skönt att bli ompysslad för hon brukade somna i mitt knä när jag smorde henne. Och att få gå med strumpor på en stund varje kväll var något hon tålmodigt stod ut med
 
Raffas klåda och utslag blev bättre och bättre och när vi kämpat på i nästan 6 månader var hon fri från klåda, svamp och utslag. Det var kämpigt och det tog tid, men med tålamod och Lenas stöttning och kunnande så blev Raffa klådfri.
Det veterinären ville ha till allergi, var en obalans i kroppen, troligtvis orsakat av bland annat ett sämre immunförsvar.
Något hon mycket väl kan ha fötts med, och som blivit värre och värre eftersom hon inte fick de extra näringstillskott som just hennes kropp krävde...
När så kroppen fick de näringsämnen, vitaminer och mineraler den behövde så kom den i balans igen. 
Det var så skönt att Raffa blev besvärsfri, och att det lönat sej att inte lyssna på veterinären.

Men, säg den glädje som varar förevigt...
Hade ett tag funderat på om det var något knas med Raffas tonsiller, och en av lymfkörtlarna på halsen var lite svullen. Det blev ett veterinärbesök, och det konstaterades att tonsillerna var svullna. Det blev en penicilinkur, som inte hjälpte. Lösningen var då att operera bort tonsillerna så i början av januari blev det operation.
Operationen gick bra och hon var sitt gamla vanliga spralliga jag igen väldigt fort. Det var inte populärt att få gå i koppel och ta det lungt precis.
Veterinären hade ju trott att den svullna halslymfan hängde ihop med tonsillerna och att den skulle försvinna efter ett tag. Men det gjorde den inte.
Raffa var fortfarande min glada tjej, men hon började dra sej undan och vilja ligga för sej själv i något annat rum... inte direkt likt henne, men jag tänkte väl inte så mycket på det. 
Lymfkörteln blev inte mindre, och e
fter att ha tagit prov på den svullna halslymfan så kom då det svar jag hade befarat..Malignt lymfom - en elakartad cancer som kan sprida sej överallt i kroppen. Och som gör det fort. 

Så jag tog det tunga beslutet att låta min Raffa få somna in. Att dra ut på det och se henne bli sämre och sämre var inte ett alternativ. 

Raffa lämnade ett stort tomrum efter sej, och det tog lång tid innan jag kände någon riktig glädje och lust att engagera mej i mina andra hundar, eller att ens fundera på någon ny hund. Men tiden läker ju alla sår, även om tårarna stiger i ögonen när jag skriver detta och nuförtiden är det roligt att ha hund igen och jag kan glädjas åt nya planer... 

Med denna berättelse om Raffa nedskriven känner jag att jag kan minnas henne med glädje och jag är så tacksam fört att hennes sista tid var en klådfri tid. Alla utslag, svampen och klådan på tassar, vulva, analöppning, mage, i öron och runt munnen var borta. Min tjej behövde aldrig äta cortizon eller ta andra mediciner och det är jag så himla glad för.

 

e

 
Av Barbro Collin - 7 augusti 2013 19:32

Plötsligt fick jag lust att blogga lite igen... det var förfärligt längesen och naturligtvis har massor hänt...
Men ska jag skriva om sådär 2 års händelser så blir jag sittande en vecka.
Nej det får bli det jag har lust med och idag har jag mest lust att visa upp mina dahlior.
Köpte ju en hel massa nya knölar i våras och nu har många slagit ut, flera med massor av knoppar.
Däremot är bladen på flera lite flammiga och inte vad dom borde vara. Har ingen aning om vad det är,

men själva dahliorna verkar ju inte må dåligt av det

Så här kommer en kavalkad av de som blommar:
 

Först ut är läckra Creme de Cassis
 

Wizard of Oz
 
Teasbrook Audrey


 
förmodligen Worton Blue Streak... men kan hittar ingen namnlapp ...


Miss Campbell - en gammal trotjänare och favorit. 
   
En frösådd dahlia: Black Beauty

 
Gör verkligen skäl för namnet: Pretty Lucy
 
Härlig röd, en liten okänd en..

En av de gula: Yellow star. Den har en egen innevånare - den illgröna spindeln Ringo
   
Sisa heter denna skönhet


 
På tvären: Redskin. Inköpt på Lidl och kunde enligt bilden på förpackningen lika gärna ha blivit någon annan färg

Håll till godo med mina godingar... fler kommer så fort de slår ut
Ha det bra i sommarvärmen     


Av Barbro Collin - 26 mars 2012 14:36

Det var redan från början meningen att jag skulle vara med när Smulan fick sina valpar.


Hon flyttade ju hem till Vaino 3 veckor innan beräknad valpning, och jag gick här och räknade dagarna tills det skulle vara dags.
Vi bestämde att jag och tjejligan skulle komma några dagar innan valpning, så att återseendets glädje lugnat ner sej och så att vi kunde se hur Smulan reagerade på att Ester, Tilda och Raffa kom.
Måndagen den 19 mars hade jag börjat packa väskan och skulle åka över till Vaino tisdag eftermiddag – valparna beräknades komma på fredagen, men Vaino trodde att dom kanske skulle komma lite tidigare.
Som den nattuggla jag är så fick jag för mej sent på kvällen, att jag nog skulle ta o tvätta håret… bara utifall jag skulle behöva åka iväg tidigare… Inte för att jag egentligen trodde det, men…


Jag måste ha haft någon slags föraning, för precis när jag ställt mej i duschen, så ringer telefonen. Klockan är nu strax efter midnatt, så jag hoppade högt och kastade mej genomblöt ur duschen…
Det var Vaino…” nu får du skynda dej hit, första valpen har kommit nu”
Så det blev rena brandkårsutryckningen... bara till att snabbt stuva in packning, hundar och mej själv i bilen och åka de 8 milen till Vaino.


Vi smög oss in, och jag installerade Ester, Tilda och Raffa i ”sitt” rum och smög mej sen in i valprummet.
Smulan blev ju jätteglad, men höll sej lugn och månade om de små nyfödda liven. Två valpar till hade kommit, så det fanns redan 3 små sötnosar i valplådan.


Sen blev det en lång natt bredvid valplådan. Med olika långa mellanrum kom det en valp till och framåt morgonen fanns det 6 svartvita killar i valplådan.
Smulan hade skött sej jättebra, tvättat valparna ordentligt och de hade alla fått i sej sin första måltid. Smulan var lugn, och det verkade som om sista valpen nu hade kommit.
Vi väntade ett tag till, Smulan var ut och kissade, och vi passade sen på att syna av valparna ordentligt.
”Okey då, om ni absolut måste så får ni, men fort hit med dom igen” sa hennes blick och så blängde hon på oss. Det finns ingen som kan blänga som Smulan och som har en så vältalig blick
Och om någon valp” rymde” för långt ifrån henne, lyfte hon den försiktigt tillbaka.
”Det är MINA valpar ” sa hon. ”Och jag vill ha dom nära, nära…”


Vi bestämde oss för att ta en tupplur eftersom Smulan var så lugn och kändes tom…
Vaino sov inne i valprummet och jag i ett annat rum, med mina andra hundar.
Gissa om jag blev ordentligt undersökt när jag kom ut till dem. ÅH, sa Ester, och ”himlade” med ögonen, du luktar ju valp!!! Vill också träffa dom…


Det blev inte så många timmars sömn, för en liten ”sladd” valp gjorde en sen entré…
Den första tikvalpen och den enda bruna valpen.


Dagarna gick, och det blev en del tid vid valplådan, för att beundra dom små guldklimparna. Det hände ju inte särskilt mycket egentligen, det enda de små gör är att äta och sova. Det rycker lite i musklerna när de sover, precis som det ska göra. De blir, under protester, tvättade av sin mamma och kravlar runt för att hitta bästa mjölkstället. En del blir mäkta förgrymmade när just den spene dom tänkt ta, redan var upptagen. Otroligt vad så små kan låta ilsket…
Men trots att det alltså inte hände så mycket, så är det alltid lika fascinerade av att titta på dom. Bästa underhållningen någonsin!!
Smulan är en duktig mamma, håller valparna tätt intill sej, är så försiktig när hon lägger sej ner hos dom. Och hon visar tydligt att det är mysigt när vi håller henne sällskap J


Smulan var ute lite då och då för att, mycket snabbt, göra ifrån sej, och passade då på att hälsa på tjejerna. Det var ett kärt återseende, och hon var inte det minsta störd över att de var utanför valprummet. När jag och Vaino inte satt där så lämnade vi dörren öppen, men stängde nätgrinden. Särskilt Ester stod och spanade på Smulan och valparna, med en trånande blick i ögonen. Den trygga Smulan lyfte inte ens på huvudet…
Men så är det ju hennes flock, hundar hon levt hela sitt liv med – det hade ju inte gått att ha andra hundar i huset.


Efter några dagar hos Smulan och Vaino packade vi ihop oss igen och for hem igen.
Både jag och tjejerna var rejält trötta efter valpdagarna. Särskilt för Raffa, var det en stor upplevelse med många nya intryck att smälta.
Sova borta, nya lukter och ljud… och massor av spännande saker som hände när vi var ute på promenader… snacka om lantisen som kommer till stan. Hon fullkomligt sög in nya intryck, och väl hemma sov hon mest en hel dag.


Nu väntar vi ett tag, så valparna får bli lite större, och sen bär det av till Hudik igen för lite valpgos. Och för att hälsa på Smulan förstås


Av Barbro Collin - 28 december 2011 22:20

Tiden vill aldrig riktigt räcka till för lite skrivande… förstår inte alls var den tar vägen.

En kort resumé av vad som hänt sen sist är kanske på sin plats!

Raffa har alltså varit på egna äventyr. Först ut var en resa till mattes gamla barndomstrakter: Frösön.
Bara resan var ett äventyr i sej, ett skräckinjagande sådant. Färden upp till Frösön gick sakta, i mörkret och en extrem halka – men vi kom fram helskinnade.

Väl där var det kul att träffa Annelie och Nesta – jösses vad han har växt till sej lillgrabben ! Både Raffa och Nesta skötte sej så bra dom kunde i ringen…
Raffas största handikapp där är den där klumpen hon har i andra änden på kopplet.
Den klumpen är verkligen ingen stjärna på att träna och/eller visa hund i utställningsringen.
Resultatet blev ett Very Good, för båda syskonen – och det är jag mycket nöjd med.
Visst hade det varit kul med ett Excellent, men man får inte glömma bort att ”Very Good” betyder:
”Very good (mycket god)

Hund som väl motsvarar rasens standard, som är välbalanserad och i god kondition.

Smärre fel kan tolereras, men inga som negativt påverkar helhetsintrycket. Denna

bedömning kan endast ges till en hund av mycket god klass”


Lite tråkigt är det med det nya bedömningssystemet – lite snopet känns det att inte få hunden bedömd i konkurrens med de andra hundarna. Och det blir så några hundar kvar att titta på och snabbt tomt runt ringarna…
Nåja, mot SKKs påhitt står man sej slätt… kanske tur jag inte är någon utställningsmänniska, det blir ju inte så ofta jag åker.

Det var i alla fall kul att titta på alla fina springrar och se alla duktiga handlers (där ligger man i lä…) och att fika, umgås och prata hund ett tag J

Det enda negativa, förutom resan upp, var att Raffa blev skrämnd i ringen. Vi var ju i någon sorts flyghangar där det var stora jätteskjutdörrar av plåt mellan salarna. Precis när jag ställde upp Raffa framför domaren, så drogs en sån dörr upp alldeles bakom henne. Unghund, spökålder och stort okänt skrammel är väl inte den bästa kombinationen. Huuuu vad var det där för läskigt sa Raffa… Hon hämtade sej, men det skulle visa sej senare att glömt, det hade hon inte…

Resan hem gick bra, och hundarna glada att återse varandra. Smulan och Tilda hade bott över hos Totti, och hade skött sej utmärkt.
Tilda föredrog att hålla sej inne, inte kul att gå ut i ruskvädret… Smulan hade charmat allihop, både Tottis familj och deras vänner.

Vid ett tillfälle hade någon suttit och gosat med Smulan i soffan och småpratat lite med henne och sagt ungefär: ”ska du flytta till mej så jag kan lära dej en massa bus ??”    Och vad hade Smulan gjort då om inte plötsligt klivit upp på bordet… något hon aldrig gjort förut!! Det var precis som om hon tyckte att ” du sa ju att jag skulle busa…”  Ibland undrar man om dom förstår vad vi säger.  Och är det nån hund som skulle förstå, så skulle det ju såklart vara eftertänksamma, kluriga Smulan …


Någon vecka senare var det dags för en ny utställning så för att vara någon som inte är särskilt utställningsintresserad, måste jag säga att det blivit ganska många… Men det är bra träning för valpar/unghundar, särskilt när man bor lite ensligt och folktomt.

Hudiksvalls KK hade en inofficiell i ett ridhus och de mindre utställningarna är alltid trevliga. Det var en hel del springrar, så det var extra kul.
När det var Raffas tur i ringen, uppförde hon sej inte riktigt som vanligt… lite spänd var hon och tyckte det var läskigt.  Det var den där plåtdörren på Frösön som spökade … kan det finnas nåt läskigt här också tro??? Den gulliga domaren, Sara Nordin, lät henne springa nåt extra varv och var jättegullig, så jag hoppas Raffa tyckte denna utställning var trevligare trots allt.
Det är alltid oturligt när något ”hemskt” händer när de är valpar/unghundar, har man otur sitter det i hela livet.

Men Raffa kom ju över att en stor flathanne hoppade på henne, när hon var valp på en annan utställning, så det ordnar sej nog .

Nu är det i alla fall slut på utställningar för i år – vad det blir nästa år får vi se då.
Planerna för Raffas del är i första hand att träna och starta i viltspår. Bara det blir vår någongång igen så sätter vi igång.

Nu var det slut på tillbakablickandet för denna gång – fortsättning följer….

 

Presentation


Den här bloggen handlar om mej och mina hundar - om tankar, händelser, äventyr, vardag och intressen
Och just nu får Smulan överta bloggen ibland och på egen tass skriva om tiden som blivande mamma och senare om tiden med valparna...

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ collbros med Blogkeen
Följ collbros med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se