Igår var en spännande dag för Knyttet.

Först var hon på noseworkkurs, på förmiddagen hos Helena på Bruksmuseet och på eftermiddagen hos Anneli. 

På förmiddagen var nog de löv som rörde på sej, och de mikroskopiska myrorna det som var roligast... iallafall enligt Knyttet men inte enligt matten, vars armar riskerades att ryckas ur led varje gång hon kastade sej efter löven... visst kunde hon koncentrera sej stundvis och hon hittade alla gömmor även om fokuset släppte ibland. Duktigast var hon på behållarsöket/kartongerna, där hon faktiskt fokuserade hela tiden, kollade av kartongerna en efter en och markerade rätt kartong. 

Vid övriga sök var hon vid gömman men det gick inte att avgöra om hon markerat eller ej, för hon liksom bara svepte förbi... Vi kom fram till att jag skulle återgå till övervägande pairing för att hon skulle stanna vid gömman. 

På eftermiddagen hade jag en annan hund... fokuserad, markerade bra och stannade vid gömman... prata om att hon satte myror i huvudet på sin matte... Nu hade jag en Knytte som plötsligt gjorde det jag vet hon kan...

Varför hon plötsligt kunde det är ju svårt att säga... ovana att jobba på fm, inte så många löv som rörde sej, fått ur sej lite energi... eller bara typisk 9-månaders tonårstjej i bästa hormonstinna spökåldern där man aldrig riktigt vet vad man har för hund i änden på kopplet...

Nåja, hon slutade noseworkdagen på topp ❤️

Sen var det dags för den efterlängtade syskonträffen med brorsan Ynk.

Jag och Ynks matte Barbro åkte till klubben och släppte hundarna.

Dom hade ju träffat varandra lite på kursen, men hu så hemsk han var sa Knyttet... Hon pendlade mellan att vakta matte och jaga bort Ynk, att hoppa och bita i matte, att faktiskt leka lite jaga lek med brorsan eller att fräsa ifrån om Ynk uppvaktade henne... kul att se att hon kan säga ifrån och att Ynk lyssnade... 

Jag hade ju hoppas på att syskonen skulle känna igen varandra, men tror inte dom gjorde det... har ju gått lång tid sen dom skildes åt. 

Barbros andra hund Jippie var ju också med, och han ville väl mest uppvakta Knyttet, vilket han inte fick. Och Jippie sa hon heller inte åt, hon tyckte väl att vuxna hundar fräser man inte åt. 

Det var kul att se spelet mellan hundarna, men Knyttet tyckte nog det var både kul och läskigt... 

Hon är ju lite försiktig i umgänget med andra hundar (och med nya människor) men så har hon inte umgåtts med så många andra hundar eller träffat så många människor i dessa pandemitider... en liten ”coronahund” . Men från att bli superupprörd så fort hon sett en hund så kan hon nu möjligtvis moffa till, men oftast bryr hon sej inte så mycket, lika med folk. 

Så det blir nog ”folk” av henne också...

Vi vuxna avslutade dagen med ett besök hos Vaino, med gofika och en massa prat... 

Överdriver inte när jag säger vi var trötta när vi kom hem... vi däckade i soffan allihop, och jag hann knappt slå på TVn innan jag sov...

Svårt att få bra bilder med mobilen, men håll till goda ändå

I helgen var Knyttet på noseworkkurs hela dagen. Inriktningen var klass 1 och miljöträning. 

Vi var dels i ett stall och dels på Iggesunds bruksmuseum. 

Och mitt lilla Knytt skötte sej alldeles utmärkt vad gällde både miljön och doftletandet. 

Hittade alla dofter, både med och utan pairing, fokuserad, och det var så kul att se och höra när hon fångade doften och envetet jobbade sej fram till den. Hon gjorde till o med några frysmarkeringar...

Hoppas att det blir den markering hon kommer att föredra och använda. Och skönt när hon väljer markering själv 👍🏼 Hon har ju börjat använda frysmarkering ibland när vi tränar hemma, men trodde nog inte hon skulle frysa i den nya miljön. 

Vad gäller miljö, så är hon, fast vi sällan är i nån ny miljön, inte särskilt brydd över nya ställen. Bara nyfiken, och får hon bara leta eukalyptus så ägnar hon sej helhjärtat åt att söka. 

Hemma vill hon aldrig sluta, när vi är klara med dagens övningar, måste vi gå ut en sväng, eller erbjuda mat eller lek, annars springer hon runt och piper och vill in i sökrummen igen... 

Hästen som gick i hagen moffade hon på ett par gånger, sen brydde hon sej inte och stallmiljön, som hon aldrig varit i, bekom henne inte alls. 

Bruket likadant, även om hon ibland kanske kollade av andra dofter... förmodligen efter andra hundar som varit där... för hundar, dom är lite läskiga tycker min lilla ”corona” hund. 

Vi träffar ju i princip aldrig några andra hundar, beroende på coronan så umgås vi nästan aldrig med någon... Men med en tub mjukost som distraherade så slutade hon tokskälla och bli väldigt upprörd ganska fort och innan dagen var slut var det helt okey att bara titta på dom. Så för henne blev det ju bra träning även på hundsidan också.

Är jättenöjd med Knyttet, nu ser vi fram emot nästa kurs...

Tack Anneli och Helena (Annelis Hundtjänst och H som i hund) för, som vanligt, en superbra kurs 

Och tack Helena för bilderna                          

Knyttet fyllde 6 månader för snart 2  veckor sen, så här är en liten resumé om den lilla damen. 

Hon heter ju Knyttet, efter Knyttet i Mumindalen...” Vem ska trösta Knyttet” boken har jag fortfarande i min ägo, en så både sorgesam och hoppfull bok...

Kan ju inte direkt säga att bokens text stämmer med min Knyttet, vet inte vilken muminfigur som egentligen skulle passa just nu... frågar man Cookie så är det en blandning av en del Mårran och och en del Lilla My... ( fast inte Syrran, utan nån annan Lilla  My)

Knyttet anfaller Cookie, slänger sej hårdhänt över henne, sliter i öron, läppar och ben, så att Cookie skriker och förgäves försöker ta sej lös... här får matten gå inte och ta loss Knyttet från Cookie. Cookie är ju en liten vän tjej, och kan inte säga ifrån ordentligt. 

Nåja, Cookie är inte den enda som blir utsatt för Knyttets våldsamma kärleksbetygelser... matten är ganska utsatt också... ett Knytte som i full fart tar avstamp i mattens mage, eller som satsar på att ta fast mattens händer är ju inte så roligt. Nu kan ju matten säga ifrån, och det har blivit bättre... men när Knyttet blir glad så har hon svårt att behärska sej.

Hon är inte den första springer jag haft med gummibollsstuds i benen och ett stort behov av munkontakt och av att bära- och då framförallt händer eller andra kroppsdelar

Det brukar ge sej med åldern... 

Men egentligen är det inte Knyttet som behöver tröstas utan Cookie och matten... och vem ska trösta dom...??? 

Jo, det sköter lilla Knyttet om själv. Cookie blir tröstad när Knyttet ligger nära henne och pussar på henne, tvättar ögon och öron eller när Knyttet erbjuder nån leksak att dra i...

Matten blir tröstad när Knyttet lindar sej runt halsen som en liten varm halsduk, eller när hon kör in sitt lilla mjuka huvud mot mattens kind och knorrar lite, eller när hon ligger på rygg på min kudde och vill ha lite morgongos.

Hon gnisslar tänder... gärna när hon ligger nära mina öron och gosar... men jag står ut för hon är så go...

Hon har en bra ”av-knapp”, kan koppla av när vi andra gör det eller på kommando när det behövs, men ute är det full fart hela tiden... plumsa i snö är kul...

Hon har snart växt ikapp de vuxna hundarna, men jag tror inte hon blir någon stor springer. Hon är i princip rumsren, och har börjat säga till lite när hon behöver ut. Men har hon ätit mycket snö kan det hända en olycka om matten inte kommer ihåg att hundar som äter snö fort blir kissnödiga...

Hon har trimmats, med maskin, för första gången, och skötte sej exemplariskt. Inga problem alls med vare sej det eller kloklippning.

Hon har en del favoritplatser.... att ligga som en halsduk runt mattes huvud, högt på kuddarna i soffan, ovanpå Cookie och Smulan eller spanande ut genom fönstret från soffans rygg...

Knyttet är snabb som en vessla på att sno allt som verkar kul. Mina skor, tofflor och stövlar grabbar hon tag i så fort hon kan... men är duktig på att lämna tillbaka dom till mej. Och det är aldrig svårt att ta av henne saker hon snott... men jag får tänka på att plocka undan fjärrkontroller, glasögon, telefon, kläder och ätbara saker. 

Hon tycker det är superkul det är att träna, nosework är favoritaktiviteten.  Supernäsa, bra fokus och snabb... bådar gott för framtidens tävlingar. 
Hon har testat att bära rådjursklöv, och hjälpte till att bära den ut till frysen i uthuset. Duktig flicka... får bli lite spår till våren.

Hon kommer gärna med sina leksaker så matten kan leka lite, både med bollar och med annat ... dragkamp är kul. Eller så roar hon sej själv med att gå omkring och bolla med någon av bollarna, eller med att slita sönder nån mjukisleksak... för första gången så finns det trasiga hundleksaker.... 

Hon talar om att det är läskiga saker på TVn och hon ska se till att skrämma bort hemskheterna. Särskilt läskiga är andra djur, men även folk som lagar mat och en del reklam...

Hon skäller gärna på andra, i hennes ögon, läskiga saker... speglingar i fönster, nya människor, andra hundar, eller om matte ställt något på fel ställe... lite tramsig är hon, men det blir säkert bättre med tiden.

Så sammantaget är Knyttet en stundtals terroriserande tjej i första ”tonåren” , stundtals en liten gädjespridande gogris, stundtals en lyhörd och arbetsvillig tjej... och alltid är hon älskad av oss alla 3 ❤️❤️❤️