Vintern slog inte till   

Så den 14:e begav vi oss av mot ett nytt försök att få till den där sista ettan.
Min hals var kurerad, så jag kunde prata i alla fall…
Smulan hoppade jämfota av glädje, på sitt alldeles speciella Smulansätt, när hon förstod vad som var på gång.
Fick låta henne sitta en stund och sansa sej innan jag släppte henne på spåret.
Och hon tuffade på i lagom tempo… tur var det, för matten kände genast att riktigt frisk var hon inte.
Klarade vinklar, återgång o bloduppehåll med någon ringning och några typiska springerslag..
Det var tur att den branta backen kom på slutet – matten höll på att tuppa av, kunde inte andas 
– och domaren såg orolig ut.  

Men Smulan väntade snällt medan matte hämtade andan och sen bar det av mot spårslut,
klöv och Viltspårchampionat.

Så nu har vi en ny Champion, SE VCH Lavrevikens Your Delicious Yam-Yam  ,här hemma och
med det så läggs nu spårandet på hyllan fram till nästa år när snön har smällt – om det nu kommer någon snö…

 För Smulans del blir det nog inget spårande kommande vår, om allt går efter planerna.
Jag samäger ju Smulan tillsammans med Vaino Wiik, Lavrevikens kennel.
Och i vår är planen att Smulan ska på date och att vi sen kan se fram emot en hel hög med små kaksmulor  
Mer om det kan man läsa både på min och på Vainos hemsida.
Och naturligtvis kommer Smulans egen dagbok att dyka upp nångång i början på året

Raffa har också varit iväg på äventyr, men det tar vi en annan dag… nu måste jag släppa ut
hundarna för en sista nattrunda, och samla ihop alla fällar, filtar och mattor som den
lilla rackarhunden släpat runt och torkat golven med med !

Dubbellycklig, det är vad jag är.
Var och ögonlyste Smulan + undersökte och lyste gamla Esters ögon i måndags.
Har varit lite orolig för Esters ögon, hon har blivit lite ”dimmig” på ögonen och felbedömt avstånd nån gång.. Ester passade också på att bli lite extra irriterad i ögonen så här lagom till veterinärbesöket, vilket ju inte lugnade ner mej precis.

Ester är ju min ögonsten ( eller i alla fall en av dom) så det blev någon natt med mardrömmar.
Vill ju ha henne länge än, hon skulle saknas mej så oerhört…

Smulan var först in och hennes ögon var UA 
Ester undersöktes efter konstens alla regler och fick sedan sina droppar och ögonlystes hon också.
Och det var inga fel på hennes ögon, varken katarakt, glaukom eller PRA, eller nåt annat elände. Med ålderns rätt får hon lov att bli lite ”dimmig” och att hon felbedömt avstånd beror helt enkelt på att hon kan ha blivit lite bländad.
Jag tänker på mina egna gamla ögon, som har så supersvårt med mötande trafik när det är mörkt ute…
så det är väl lite så med Ester också., fast på i solljus.
Lite torra ögon hade hon också, så det blev lite droppar för att avhjälpa det och irritationen…

Och jag är som sagt superglad, en sten föll från mitt hjärta, och hade min röst fungerat skulle
jag jublat hela vägen hem …

Tillstöter ingenting, så kan jag hoppas på att få ha min gamla Ester några år till

Allt är också bra med Raffa nu – det tog några dagar, men nu är det full fart igen.
Tyvärr har ju inte matte kunnat hänga med i den farten, för en tråkig förkylning slog till.
Hundarna tycker det är supertåkigt att matten inte har orkat gå några ordentliga promenader.
Däremot är dom desto nöjdare med att matten tappat rösten och därför inte kunnat tjata på dem när de hittat på hyss.

Konstigt vad man saknar att kunna prata – att meddela sej via mail och Facebook är ju inte alls samma sak.
Särskilt inte när man gärna pratar både mycket och länge i telefonen…

Fick ju ställa in Smulans planerade viltspårprov i förra veckan, men nu tror jag nog att jag ska ta mej runt ett spår
utan att sinka henne alltför mycket. Ska slå en signal till domaren och hoppas på att hon har lust att lägga ett
spår till – och att inte vintern slår till 

Eller rättare sagt nosen! Och inte riktigt i blöt, men något hade i alla fall hänt med yngsta förmågans nos.

Raffa hade ingen aptit i går kväll, men sånt kan ju inträffa, så jag brydde mej inte så mycket.
Inte heller kollade jag så noga på hur hon såg ut.

Jag hade fullt upp med att testa min sprillans nya spis, och att sätta i mej det första skrovmålet jag lagat på den.
Sen var det dags för en sittning vid datorn…
Raffa kommer och vill ”prata” lite och då tittar jag till på henne…
Och vad ser jag, det närmaste en springer kan komma att se ut som en felfärgad bulldogg i ansiktet.
Hon var ordentligt svullen runt nosen, extra mycket på den ena läppen. Alldeles hårt av svullnad var det. Min första tanke var ju huggorm men jag kunde inte se något bett !
Vid närmare underökning av henne upptäckte jag att hon var knallröd runt analöppningen och runt kisseriet… och jätteirriterad! Jag hade ju noterat att hon slickat sej mycket på eftermiddan, men eftersom första löpet borde komma snart så tänkte jag att det var på G nu…
Det var ju ett tag sen något kunde hänt – mellan 12 och15 på dagen – då sprang hundarna och lekte på tomten medan jag tvättade fönster och hade allmänt trädgårdsfix. Resten av dan hade jag dom under uppsikt, och det hade bara varit koppelpromenader.

Fick tag på distriktaren, (vilket är det enda vi har på nära håll här uppe, på kvällar, nätter och större delen av helgerna), medan vi pratade svullnade Raffa mer och mer i ansiktet och så kräktes hon. Veterinären tyckte jag skulle komma in med henne för säkerhets skull.
Hon trodde väl att det var någon sorts allergisk reaktion, och att jag kanske kunde gett henne cortizon själv, men eftersom hon kräktes var det bättre att ge en spruta och att kolla upp henne ordentligt

Så det var bara att rasta övriga hundar, så att dom klarade sej ett tag. Sen for Raffa och jag de 8 milen in till Hudiksvall och distriktsveterinären.
Vet trodde fortfarande att det var en allergisk reaktion, mot något hon satt i sej eller eventuellt jordgeting, men hon trodde inte att det kunde vara ett ormbett – då skulle hon ha haft jätteont och allmäntillståndet hade varit mycket, mycket, mer påverkat.
Så efter undersökning, cortizonspruta, vätska under huden och lite gull och godis åkte vi hem till bästa Vaino, som trots att klockan passerat midnatt, bjöd på te och macka innan vi för hem igen.

Raffa var redan när vi kom hem, framemot halv 3, mycket mindre svullen. Och det såg ännu bättre ut imorse och irritationen där bak var borta. Aptiten var inte tillbaka och hon har mest sovit hela dan, men hon är helt klart på bättringsvägen J

Funderar mycket på vad det kan ha varit, har svårt att komma på vad hon kan ha satt i sej som gett den reaktionen. Nu när svullnade lagt sej, kunde jag känna några små knölar i pannan också… så jag lutar mer o mer åt att hon stuckit näsan i ett getingbo… Det som talar mot det är ju att getingarna borde ha dött av nu… Kanske finns det nån annan insekt som kan bita en nyfiken liten hund … Tja jag lär ju aldrig få svar på vad som hände, men jag ska i alla fall ut och fingranska tomten nu, i alla fall den inhägnade delen…