I fredags var Knyttet till Sandarne och hade roligt… matten hade anmält till en TSM1. Det blev inte full pott, men matten är supernöjd med sin lilla yrhätta. Fordons, inomhus och behållare blev det full pott på, utomhus nollade hon. Och fin kritik fick hon på alla sök.

Fordonssöket, där hade hon nosen på från start, vindade in gömman - lite övertydlig när hon hittade gömman, tassen åkte upp en gång… blev inga felpoäng, men den där tassen måste jobbas bort.

Behållarna, många kartonger i spännande miljö. Här fick jag locka henne att hålla fokuset på kartongerna och inte sväva ut i allt annat spännande. Markerade rätt kartong precis inom tiden…

Inomhussöket, här var miljön också spännande, det fanns mycket att undersöka. Knyttet hade nosen på direkt, hittade gömman fort och var noggrann med att hitta exakt var den var. 

Utomhussöket bestod av en vägg, med dörr och en stor betongplatta med en stålrörsställning på och möjlighet att undersöka även mellan betongplatta och vägg mm. Jag startade henne i början på väggen.. såg ett litet intresse där, men Knyttet fortsatte till stålrörsställningen som hon undersökte noggrant, särskilt runt den delen som låg närmast väggen vi startade på. Fortsatte sedan efter hela väggen, och tillbaka till den intressanta delen av ställningen… Mycket fokuserad, nosade noggrant av ställningen… tyvärr gick tiden ut. När vi sedan fick hitta gömman visade det sej att den låg efter väggen vi startade på. Förmodligen blåste doften mot ställningen, och hon har inte rutin nog att leta sej tillbaka mot ursprunget till doften. Det får bli mycket utomhusträning nu… och så här efteråt så skulle jag ju såklart visat henne tillbaka mot väggen eftersom jag såg ett litet intresse där… så jag måste också träna…

Men är supernöjd med hennes intensitet i letandet och att hon inte gav upp utan höll fokuset hela tiden. 

Och hon kunde släppa ekorren hon såg medan vi väntade mellan söken, och fokusera på jobbet.

Tänk att denna virvelvind har blivit så duktig och fokuserad, så nu tränar vi vidare, särskilt på att leta gömmor i ”blåst” och att hålla kvar fokuset på kartongerna… och att inte använda tassen.

Snart dax för Knyttet att tävla TSM 1, så jag försöker träna de olika momenten. Skulle väl egentligen ge mej iväg och träna på lite olika ställen, men det har inte blivit av. 

Det har blivit träning här hemma och lite hos grannen. 

Knyttet, som tar sej an alla sök med stor entusiasm kastar sej in i söken i turbofart. Mer o mer har hon med sej nosen från start, men ibland glömmer hon att slå på den direkt och då hinner hon långt in i sökområdet. 

Jag varierar att lägga doften direkt vid start och längre in… naturligtvis springer hon förbi gömman när den ligger nära, men jag brukar hålla tillbaka henne lite så hon hinner slå på nosen, och då tar hon närliggande dofter på en gång. 

Hon markerar med en snabb ”frysmarkering”, och då gäller det för mej att vara snabb som blixten med att säga bra och belöna. Tar jag för lång tid på mej, så händer det ofta att hon tar till tassen. Ett problem som måste lösas, har en ide men inte provat den än. Tills vidare koncentrerar jag mej på att vara snabb, att kasta belöning vid hittandet när det går och att ibland köra paring. Går ju bra på träning, men på tävling måste man ju vänta in domarens ”rätt” innan man kan säga bra och belöna… 

Behållare:

Eftersom det är så mycket snö ute, så har det blivit små behållarsök här inomhus. Har använt både kartonger och lite andra saker. 

Knyttet hittar rätt behållare snabbt, ibland kan hon undersöka fel behållare lite extra, men hittar sen den rätta. 

Fordon: 

Vi har använt min bil, släpet (när väl en del snö tinade bort) och skottkärra/spark nu under vintern. Jag har satt massor med dofter runt bil o släp och för att hon ska hålla sej till fordonet har jag försökt backa runt fordonet. Går väl sådär, är ju ”lite” vinglig. Nu söker hon ju av fordonet ändå, men hon har lite lätt för att undersöka själva marken också, är ju så många andra spännande dofter som måste undersökas… 

Men det har inte blivit så mycket fordonsträning, så den biten blir ju bättre ju mer vi tränar… Hittar dofterna gör hon ju, allihop, hur många det än är.

Utomhus: 

Har inte blivit så mycket av det heller, men hon är jätteduktig på att hitta dofterna där också. Blivit en del sök nere hos grannen, där snön tinat, runt hus och uthus. Full fart, söker av allt, både högt och lågt, men måste kolla marken också emellanåt. Jag sätter ju både klass 1 och 2 gömmor, och hon har inga svårigheter med det, hittar gömmorna lika bra som Cookie

Inomhus: 

Det moment vi tränat mest, det börjar bli svårt att hitta nya ställen att sätta gömmor… Brukar sätta flera gömmor i allrummet och sen en gömma vardera i hall, badrum och i två smårum. I allrummet startar jag om henne innan varje gömma. Hon är suverän på att hitta snabbt och rätt, många gånger är hon snabbare än Cookie som ju också alltid hittar, men inte har samma fart som Knyttet. Knyttet får gärna ta efter Cookie och dämpa farten liiite, matte ska ju också hänga med. 

Sammantaget så är Knyttet en liten stjärna på att använda nosen, med mer rutin och en lösning på tassanvändandet så kommer hon att bli kanon. Men det gör inget att det tar lite tid, jag har inte bråttom och hon behöver få mer rutin och bli lite mer vuxen, om hon nu nånsin blir det… 

Det är så himla kul att träna nosework med både Cookie och Knyttet,(med Smulan också förstås, som har jättekul och, med ålderns rätt slarvar lite för att få gottat…) båda är jätteduktiga 😀

Nu när det börjar vara varmare ute, så att gammeltant Smulan kan vara i bilen utan att bli kall, så måste jag ta mej i kragen och börja träna med andra igen och i andra miljöer.

Är jättedålig på att filma söken, men bjuder på lite behållarbilder 😂

Det går sakta framåt…med betoning på sakta. 

Hjärtat fungerar förhoppningsvis som det ska, även om det kan ”hugga” till ibland och kännas som om jag har en klump där hjärtat ska sitta. Har pratat med ”min” hjärtsjuksköterska, som lugnat mej och som säger att bara huggen går över fort så är det ingen fara. Förmodligen känning av de insatta stentarna, vilken drabbar en del… 

Sjukvården har iallafall ordentlig koll på mej, blod har lämnats, och mer ska lämnas, ultraljud, EKG, läkarbesök, sjukgymnast och telefonsamtal från hematologen inbokat. 

Promenaderna blir längre o längre, men sista dagarna har jag haft så himla ont runt den opererade höften. Idag kunde jag knappt gå… vad det beror på vet jag inte, får hoppas det går över snart.

Kan bara säga att jag börjar bli rejält less på denna kropp och vad den ställer till med. Känner mej inte på topp direkt…

Orken har ju varit dålig i många år nu… först höftsmärtan med allt vad den innebar i form av begränsningar. 

Och när höften äntligen var åtgärdad och den smärtan borta så fanns ju ryggsmärta, inklusive smärtsamma, ständiga pirrningar, domningar och känselbortfall i benen. Extrem ostadighet som en av följderna. Det är en himla tur jag inte brutit både armar o ben när jag inte kan hålla mej på benen. 

För att inte tala om vad denna ständig smärta, ställer till med, smärta och att aldrig få sova en hel natt, oftast bara ett par timmar i stöten, det är ju inte bara kroppen som inte orkar då, det är ju även på det mentala planet man inte orkar. Känner hur jag drar mej tillbaka från umgänge med andra, hur det blir ett oöverstigligt hinder bara att lyfta på telefonluren. 

Bara att sköta det vardagliga blir ibland för mycket… och eftersom jag koncentrerar mej på att hundarna ska få sitt i form av motion och aktivering, så får resten vänta. Dammråttor och odiskad disk är inget att bry sej om, det får vänta till en bättre dag…

Det är en himla tur jag har goda vänner som hör av sej och peppar, och att jag har mina hundar… 

Vad skulle jag göra utan goda vänner, både 2 och 4-benta. 

Förmodligen skulle jag inte göra något alls, bara smälta in i soffan och förvandlas till en kudde…😂😂 en sån där fluffig, lite trådsliten och dammig…

Men nu får det vara nog med elände… även om det är skönt att skriva av sej inland…dags att både hundarna och jag gör något roligt en stund innan dagen tar slut… 

Nu är det  3 veckor sedan jag fick hjärtinfarkt, hamnade på sjukhus och fick två stentar insatta.

Det känns fortfarande overkligt, och skrämmande och många tankar snurrar runt i huvudet. 

Tankarna växlar mellan att vara positiva och negativa…

Funderar på om jag kan bo kvar här… hur kommer jag att orka med hus och trädgård. Kanske borde jag flytta till Hudik, där jag har så goda vänner. Göra livet enklare. Eller ? 

Fast man ska ju kunna leva som vanligt, bara man håller koll på mat och motion. Och jag älskar ju mitt hus och min trädgård… såklart jag ska fortsätta bo här. Eller? 

Tänker på min mor, som ju hade många infarkter, som fick många stentar insatta… som hade rejäl kärlkramp och ofta fick använda nitroglycerinet. Tänker, så här efteråt, att jag då inte förstod hur rädd hon måste ha blivit och hur mycket mer stöd och hjälp hon kanske behövt. Men hon fortsatte att leva ett gott liv och blev gammal trots allt. Min mamma ❤️, som jag velat prata med henne nu.

Funderar mycket på hur jag ska leva resten av mitt liv… kan ju bli långt, kan ju bli kort…

Jag blir trött fort och är rädd för att ta i ”för mycket”. Blir lätt så att jag går och känner efter… var det hjärtat som slog lite extra, varför blir jag andfådd så lätt, varför hugger det till i bröstet ibland…. Det var skönt att prata med hjärtsjuksköterskan som sa åt mej att det är normalt att känna så och att jag ska ta det i min takt. Ser fram emot besöket hos fysioterapeuterna  och att komma igång med mer träning än promenader.

Kanske kan jag få lite tips för min otäckt dåliga balans också…

Jag försöker koncentrera mej på det positiva i mitt liv… mina vänner, och mina hundar, mitt hus som jag trivs så bra i, solen som skiner, att våren är på väg, att jag lever, att tomatfröerna börjat sticka upp ur krukorna…

Men det är tur jag har mina hundar, det är dom som håller mej igång, även om dom just nu tycker att våra promenader är onödigt korta… Tur är även att både jag och dom tycker att nosework är så himla kul och att vi äntligen kommit igång med träningen igen.