Det var ju väldigt roligt att Cookie blev Årets Nosework springer, men glädjen falnade nu när jag 
läste protokollsammanfattningen på Springerklubben hemsida att om man inte åker till klubbens årliga utställning och hämtar det Inramade diplomet för Årets olika springrar, får man det på posten utan ram...

nästa år får man det inte alls om man inte hämtar själv eller har någon som kan hämta.... tydligen måste man antingen vara utställningsintresserad och delta på club show, eller så får man åka speciellt, i mitt fall en bilresa på ca 5 timmar enkel resa......
vad ska man säga... helt i linje med att inte publicera protokollen, eller ens försöka med en löpande information om vad som händer i klubben. Tydligen är bara utställningintresserade medlemmar något man tycker är värda att ge någon uppmärksamhet. 

Tror inte det blir någon förnyelse av medlemskapet...

Kartonger är ju tråkiga... hundarna vill hellre göra nåt annat...dom demolerar kartonger... sätter inte på nosen...

Ja ursäkterna för misslyckade behållarsök på kartonger är många.

Jag är övertygad om att det inte alls är hundarna som tycker de är tråkiga... det är matte/husse...

Om man gör kartongsöken roliga med bra belöningar och dessutom visar med eget kroppsspråk och röst hur himla roligt det är och hur duktig hunden är, så då kommer hunden också att tycka det. 

Nu har ju Cookie passerat de rena kartongsöken, men det kan ju fortfarande förekomma i klass 2, så igår körde jag lite annorlunda kartongsök med både henne och Smulan. 

Smulan blev det ingen film på, men sin vana troget gick hon och sökte med sin vanliga glädje, vilda svansviftningar och totala obryddhet vad som än hände... så kartonger trillade både på under och över henne... och så glad hon blev när hon lokaliserade rätt kartong. Det är en fröjd att se henne jobba, man blir så glad... Hon fick några vanliga kartongsök också, bara för att det var kul. 

Cookie gick också in med stor glädje, dock är hon inte lika yvig som sin mor. Det blev flera sök, med doftkartongen flyttad mellan varje. Inga tveksamheter... och att kartongerna rasade bekymrade inte den lilla damen. Antar att ni kan se vilken kartong hon markerar... och klokt nog gav hon sej inte på att hoppa upp på kartongtornet för att markera när kartongen låg alldeles utom räckhåll, det blev en snygg frysmarkering ändå...

Det var redan från början meningen att jag skulle vara med när Smulan fick sina valpar.

Hon flyttade ju hem till Vaino 3 veckor innan beräknad valpning, och jag gick här och räknade dagarna tills det skulle vara dags.
Vi bestämde att jag och tjejligan skulle komma några dagar innan valpning, så att återseendets glädje lugnat ner sej och så att vi kunde se hur Smulan reagerade på att Ester, Tilda och Raffa kom.
Måndagen den 19 mars hade jag börjat packa väskan och skulle åka över till Vaino tisdag eftermiddag – valparna beräknades komma på fredagen, men Vaino trodde att dom kanske skulle komma lite tidigare.
Som den nattuggla jag är så fick jag för mej sent på kvällen, att jag nog skulle ta o tvätta håret… bara utifall jag skulle behöva åka iväg tidigare… Inte för att jag egentligen trodde det, men…

Jag måste ha haft någon slags föraning, för precis när jag ställt mej i duschen, så ringer telefonen. Klockan är nu strax efter midnatt, så jag hoppade högt och kastade mej genomblöt ur duschen…
Det var Vaino…” nu får du skynda dej hit, första valpen har kommit nu”
Så det blev rena brandkårsutryckningen... bara till att snabbt stuva in packning, hundar och mej själv i bilen och åka de 8 milen till Vaino.

Vi smög oss in, och jag installerade Ester, Tilda och Raffa i ”sitt” rum och smög mej sen in i valprummet.
Smulan blev ju jätteglad, men höll sej lugn och månade om de små nyfödda liven. Två valpar till hade kommit, så det fanns redan 3 små sötnosar i valplådan.

Sen blev det en lång natt bredvid valplådan. Med olika långa mellanrum kom det en valp till och framåt morgonen fanns det 6 svartvita killar i valplådan.
Smulan hade skött sej jättebra, tvättat valparna ordentligt och de hade alla fått i sej sin första måltid. Smulan var lugn, och det verkade som om sista valpen nu hade kommit.
Vi väntade ett tag till, Smulan var ut och kissade, och vi passade sen på att syna av valparna ordentligt.
”Okey då, om ni absolut måste så får ni, men fort hit med dom igen” sa hennes blick och så blängde hon på oss. Det finns ingen som kan blänga som Smulan och som har en så vältalig blick
Och om någon valp” rymde” för långt ifrån henne, lyfte hon den försiktigt tillbaka.
”Det är MINA valpar ” sa hon. ”Och jag vill ha dom nära, nära…”

Vi bestämde oss för att ta en tupplur eftersom Smulan var så lugn och kändes tom…
Vaino sov inne i valprummet och jag i ett annat rum, med mina andra hundar.
Gissa om jag blev ordentligt undersökt när jag kom ut till dem. ÅH, sa Ester, och ”himlade” med ögonen, du luktar ju valp!!! Vill också träffa dom…

Det blev inte så många timmars sömn, för en liten ”sladd” valp gjorde en sen entré…
Den första tikvalpen och den enda bruna valpen.

Dagarna gick, och det blev en del tid vid valplådan, för att beundra dom små guldklimparna. Det hände ju inte särskilt mycket egentligen, det enda de små gör är att äta och sova. Det rycker lite i musklerna när de sover, precis som det ska göra. De blir, under protester, tvättade av sin mamma och kravlar runt för att hitta bästa mjölkstället. En del blir mäkta förgrymmade när just den spene dom tänkt ta, redan var upptagen. Otroligt vad så små kan låta ilsket…
Men trots att det alltså inte hände så mycket, så är det alltid lika fascinerade av att titta på dom. Bästa underhållningen någonsin!!
Smulan är en duktig mamma, håller valparna tätt intill sej, är så försiktig när hon lägger sej ner hos dom. Och hon visar tydligt att det är mysigt när vi håller henne sällskap J

Smulan var ute lite då och då för att, mycket snabbt, göra ifrån sej, och passade då på att hälsa på tjejerna. Det var ett kärt återseende, och hon var inte det minsta störd över att de var utanför valprummet. När jag och Vaino inte satt där så lämnade vi dörren öppen, men stängde nätgrinden. Särskilt Ester stod och spanade på Smulan och valparna, med en trånande blick i ögonen. Den trygga Smulan lyfte inte ens på huvudet…
Men så är det ju hennes flock, hundar hon levt hela sitt liv med – det hade ju inte gått att ha andra hundar i huset.

Efter några dagar hos Smulan och Vaino packade vi ihop oss igen och for hem igen.
Både jag och tjejerna var rejält trötta efter valpdagarna. Särskilt för Raffa, var det en stor upplevelse med många nya intryck att smälta.
Sova borta, nya lukter och ljud… och massor av spännande saker som hände när vi var ute på promenader… snacka om lantisen som kommer till stan. Hon fullkomligt sög in nya intryck, och väl hemma sov hon mest en hel dag.

Nu väntar vi ett tag, så valparna får bli lite större, och sen bär det av till Hudik igen för lite valpgos. Och för att hälsa på Smulan förstås