Idag har varit en jättebra dag... till skillnad från gårdagen då jag mest låg däckad med en filt om magen, som totalt hade brakat ihop.

Testade en ju bikarbonatkur mot kisseriet, först i tisdags kväll och sen i onsdag morgon... Say no more.

Men imorse vaknade jag pigg och kände mej utvilad, hade sovit ovanligt sammanhängande. Fixat o donat lite mest hela dagen, så det har blivit mycket kryckgång idag. Bokat tid för stygnborttagning och ett snack med läkaren på VC på tisdag. 

Syrran kom över med duschstol och utomhusrollatorn, och en beställd matkasse.

Fick hjälp med att vattna blommor, plocka ur diskmaskinen och borsta snön av bilen. Just dom sakerna är bökiga att göra när man inte kan bära med sej vattenkannan utan får stoppa småflaskor i fickorna istället... och diskmaskinen, som är en liten bänkdiskmaskin som står nerdest i ett skåp är svår att plocka i och ur när man inte får böja sej hur som helst... men sen blev det mest fika  och skitsnack...

Nu är jag ganska trött och det drar i såret, men helt ok ändå.

Tänk, inte trodde jag att det skulle gå så här bra när jag åkte till sjukhuset förra måndagen. Försöker att inte ta ut något i förskott, än är det lång väg kvar tills jag kan göra det jag allra helst vill... långa promenader med hundarna och träna viltspår och ännu mera nosework, plocka svamp, måla och tapetsera klart här hemma, påta i trädgården och använda kroppen utan att man måste droga sej eller inte kan röra sej utan att skrika av smärta...

Kanske jag aldrig kan bära tunga jordsäckar, eller gå i den knöligaste skogen, men allt som är mer än det jag kunnat kommer att vara underbart...

Långsamt börjar jag förstå att jag faktiskt inte har ont i höften, det är bara själva såret som det känns i. Det är så fruktansvärt underbart, så jag inte kan beskriva känslan...

Imorgon ska jag äntligen ta en liten provpromenad utomhus, med icebugs och rollator

för att se hur det går. 

Och på fredag kommer äntligen mina tjejer hem... som jag längtar ❤️❤️❤️