Vilken dag🙂 Behållarsök NW 1 stog på schemat och jag åkte dit med låga förhoppningar på någon bra prestation... hade inte tränat särskilt mycket och kartongträning bara en gång på måååånga veckor... Kan bara konstatera att jag nog ska sluta träna helt, om resultatet blir så här bra:
Diplom nr 3 och uppflyttning till klass 2, 3:a i totalen och så det allra, allra finaste man kan få i nosework.... 4 st SSE (särskilt samspelt ekipage, en utmärkelse som domarna ger när dom tycker så) Kan inte vara stoltare över min Cookie ❤️❤️❤️  

Idag har det varit ett flängande till vårdcentral och apotek... 

Har ju haft en njursten som spökat hela sommaren, tack o lov försvann den ut ur min kropp till slut. Men istället dök urinvägsinfektionen upp istället... har ätit en antibiotika kur, som inte tog ordentligt. Så idag var jag först in med nytt kissprov till VC och senare fick jag åka in igen och hämta mer antibiotika. 

Hoppas verkligen att denna kur tar, annars finns ju risken att min operation blir uppskjuten.... igen !!!! 

Varför tror jag att allt ska vara enkelt och smidigt... nej, ska något krångla så gör det såklart det... 

Men det är ju ingen ide att tänka på det, det blir som det blir...

För övrigt så försöker jag att beta av allt som måste göras innan dagen O...Några saker till är avprickade från listan;

3 jordsäckar är framdragna till verandan, tanken är att jag ska kunna förgro dahlior och så tomater nästa år och då gäller det ju att jag har jorden lättåtkomlig. Tror ju inte att jag varken är kapabel eller bör gräva fram säckarna under snön eller kånka in dom. Nu ligger dom nära till hands och jag kan förhoppningsvis få hjälp med att få in dom i rumsvärmen så dom tinar när det är dags.

Den färdiga bokashijorden ligger nu i växthuset och väntar på våren. Jag har förberett lite för julbelysningen, den måste upp nu innan snön kommer... och snö är utlovad till helgen... 

Tjejerna har fått en ordentlig träningsomgång. Cookie har tränat inomhussök och Smulan fick några enkla sök utomhus.

Årets sista tävlingar går av stapeln i helgen, så det gäller att Cookie är i form. Kändes dock inte riktigt så idag, det var lite flamsiga sök och hon hade lite svårt att hitta en del gömmor. 

Imorgon blir det en tur till Hudik, träningsträff med Vaino och Scilla står på agendan, och lite smågrejer ska inhandlas bl a på Biltema. Ser fram emot denna nöjestripp, behöver verkligen göra något roligt... 

Idag har varit en dålig dag... alltså sämre än vanligt. Något hände i min höft häromdan, skär som eld, både "inuti" själva höften, men också på ett nytt sätt på framsidan av låret. Förmodligen får jag väl skylla mej själv, håller nog på för mycket med att greja utomhus. Men det är ju en del kvar att göra innan vintern kommer, och det som inte görs nu innan operationen, blir ju inte heller gjort. 

Har dock hållit mej inomhus idag, suttit på en pall och sorterat skruv mm. Så nu är det städat och fint i mitt hobby/snickar skåp. Tjejerna har fått avstå från promenad, fått nöja sej med att strosa runt på tomten.. synd bara att jag inte törs låta dom vara ute själva... alldeles för mycket varg i krokarna, en jakthund föll offer nyligen.

Men lite noseworkträning fick dom iallafall, så de är ganska nöjda ändå.

Har suttit och googlat runt och läst på olika sjukhus, och deras råd efter höftledsoperationer. Och det är verkligen väldigt olika runt om i landet. Här på Hudiksvalls sjukhus, så får man tydligen inte med sej några träningstips hem. Inte heller tycker dom att man behöver uppsöka sjukgymnadt efteråt... enda besöket hos en sådan är ett för att kolla upp hur det går, efter 6-8 veckor. På mitt inskrivningsbesök visades strumppådragaren och griptången, och vi uppmanades att inte vrida oss så mycket och att ta det lungt... inga restriktioner... 

Hos de flesta andra sjukhus är det olika grader av restriktioner, framförallt om att inte göra några böjningar över 90 grader, inte lyfta tungt, inte vrida kroppen. Info om bilkörning... oftast bör man avstå åtminstone 6 veckor. Många råd om vilka övningar man ska göra efter operationen,  och att man antingen får remiss till sjukgymnast eller rekommenderas ta egen kontakt. Känns lite nonchalant från Hudiks sida, men som tur är så kan jag ju plocka ihop ett eget paket vad gäller vad jag ska göra eller inte göra efter operationen... 

Men hursomhelst tycker jag det är väldigt märkligt att det är så olika, det är ju ändå samma operation som görs över hela landet. Borde ju egentligen vara samma info till alla. Visst, sen får man ju såklart utgå från varje individ, men grundinfon borde vara samma. 

Är ju med i facebookgruppen Höftledsopererade. En grupp som är ett jättestort stöd, där får man råd av andra i samma situation, kan läsa om olika personers upplevelser. Alla frågor, funderingar kan ställas och alla är alltid vänliga. Man kan gnälla av sej och bli peppad, eller glädjas över andras framgångar. Och inse att det alltid är olika från person till person.

Har också hittat ett par bloggar om andra personers höftresor där, ska bli spännande att följa. 

 Nu är det dags för nattens vedermödor.. imorgon är det en dag närmare dagen D.  Eller kanske man skulle kalla det för Dagen O...

Nu vill jag inte ha det så här.... Att leva med ständig smärta år efter år, tär på både psyke och kropp. 

Har levt med olika grader av smärta i massor av år nu. Från början kom och gick perioderna med värk, men perioderna har blivit längre och längre. Nu minns jag inte längre när jag var smärtfri. 

Fick efter många år med återkommande läkarbesök, undersökningar mm, äntligen träffa en läkare som faktiskt tog mej på allvar och kunde ställa en diagnos. Min ständiga muskelvärk fick namnet fibromyalgi. Och även om det inte är en sjukdom man vill ha, så var det skönt med en diagnos. Det fanns något att förhålla sej till, något som förklarade varför jag knappt kunde gå vissa dagar, något att bygga upp ett liv runt. En förklaring till varför jag aldrig kunnat sova en hel natt, varför jag alltid är trött och varför jag blir helt däckad om jag tar i för mycket. 

Muskelvärken fick ju alltså en förklaring och att det kunde hugga till i min högra ljumske så att benet vek sej och jag föll trodde jag berodde på fibron. 

Värken spred sej till fötter, knän och händer och efter några läkarbesök, utspridda under flera år, med vidhängande röntgen så konstaterades olika grader av artros. Knästöd, fotstöd och tumstöd införskaffades, och gjorde livet lite lättare när det var som värst.

Men ljumsken fortsatte att hugga till och värken där blev värre och värre.  

Började få konstiga och smärtsamma pirrningar och domningar ben och fötter, blev skickad till neurolog för att göra en del tester... nej, det var inget fel på nerverna. 

Fick på eget initiativ testa olika mediciner, bland annat för restless legs. 

Eftersom jag gärna söker information, så blev det en hel massa googlande... 

Började misstänka att något kanske var knas med rygg och/eller höft och fick efter en del tjatande, en höftröntgen gjord. Resultatet, enligt doktorn på VC, var ingenting någon ortoped skulle titta på, det var alldeles för lite påverkan på höften... Eftersom jag läst Socialstyrelsens riktlinjer för bland annat höftleder, så försökte jag påtala vad de riktlinjerna sa, nämligen att det inte är rötgen som avgör utan patientens livskvalité. Men nix, nån remiss blev det inte. 

En röntgen gjordes på ryggen, och diskbuktningar och artros i ländryggen konstaterades... äntligen en förklaring till värk och konstiga pirrningar, domningar mm i framförallt vänster ben. Var till sjukgymnast, fick lite övningar som jag försökte göra, men nu hade jag så ont så det gick inte så bra. All energi och ork gick åt till vanliga vardagsgöromål hemma. Att städa, diska, tvätta tog evigheter.  

Var till samma doktor på VC och tjatade om remiss till ortoped... men icke sa nicke, hon hade ju läst av röntgenplåtarna och gjort sin bedömning. Däremot skrev hon ut morfin. Ville inte ta dom tabletterna, kämpade på med alvedon, ipren och gabapentin. 

Smärtan i höft, rygg och ben blev bara värre och värre, medicinen hjälpte inte mycket, bokade ny tid på VC och fick nu en annan doktor. Sa att jag måste få en remiss till ortoped... och fick det!!!!! Äntligen!!!! Och en ny röntgen...

Fick lov att börja äta morfinet, först bara ibland, och det hjälpte så det blev uthärdligt ett tag. Men gabapentinet, som hade hjälpt lite mot pirrningarna mm i benet, fick jag sluta med, kombinationen av dessa mediciner gjorde att jag fick en hemsk andnöd.. 

Det tog flera månader innan jag äntligen fick träffa ortopeden, men i januari i år blev det äntligen av.

Hade rustat mej till tänderna med argument för operation... var beredd på att få tjata och att bli besviken. 

Och det första ortopeden säger är att jag såklart skulle få en ny höft, den jag hade skulle inte bli bättre..Han sa också att min höftskål var väldigt grund och det var förmodligen därför jag hade haft så mycket problem med värk i ljumske mm i alla år. Han berättade att i början, när höften börjar reagera på detta, så går det i skov, ibland är man besvärsfri... ibland är det jättesmärta och benet viker sej... och precis så har det ju varit. Han sa också att min höft skulle ha behövt ha blivit utbytt för länge sen... 

4-6 månaders väntetid i Hudiksvall var det, men trots det så svävade jag hem på ett moln av skräckblandad förtjusning, förvåning... och en stor ilska över att läkaren på vårdcentralen hade lekt ortoped och satt sej på sina höga hästar och laborerat med mitt liv... 

Nu hade jag börjat äta långtidsverkande morfin morgon och kväll, tillsammans med full dos Alvedon + korttidsverkande morfin och alvedon vid extra mycket värk. Det tog toppen av smärtan, iallafall om jag inte gjorde något...

Och som grädde på moset har en envis njursten, med vidhängande njurstensanfall, tagit hela sommaren på sej att lämna min kropp... 

Har ju alltid levt ett rörligt och aktivt liv, tycker om att arbeta med kroppen... har fortsatt med det trots att värken fanns där. Långsamt började jag försöka att inte göra för mycket.... att lyssna på kroppen, men det varken var eller är lätt. Jag vill ju så mycket, har alltid klarat mej själv och det är svårt att inse att kroppen inte klarar allt min hjärna vill...

Att "arbeta" i trädgården är, för mej, terapi för själen och det är så lätt att för en stund glömma både tid och värk... för att plötsligt upptäcka att nästan hela dagen gått. Och att dagens verklighetsflykt har resulterat i flera dagars soffläge...

Det kan fortfarande vara så, men har försökt lära mej att inte hålla på för länge, att vila ofta och att undvika att lyfta, gräva och böja mej... vilket ju är det man gör i en trädgård. Sista somrarna har jag fått se på när trädgården förfaller, rabatterna som varit min stolthet tas över av ogräs, tistlar och brännässlor sprider sej överallt. Gräset växer och blir tovigt av att klippas alltför sällan, slyn frodas...

Har haft möjlighet att betala för att få en del hjälp i trädgården, förra sommaren och lite i år också. Men det där finliret, som att se vad som är ogräs och inte, rensa rabatterna, har inte gått att få hjälp med... Super med hjälp, men det kostar, och nu är det stopp på det.

Odlingarna i växthuset och dahliorna är det jag prioriterat även om det också blivit eftersatt...

Älskar ju också att hitta på projekt, att bygga, förändra, måla, göra om, både ute och inne. Men.... påbörjade ommålning inomhus för några år sen och det är förfarande inte klart... uppfräschningen av utsidan på huset är ett 10-års projekt. Små framsteg har det blivit, men det skulle vara kul att få något klart. 

Ja, och så är det ju mina hundar, nu Smulan och Cookie. Min familj, mina kompisar och de som tröstar mej, har tålamod med mej och som ger mej oceaner av glädje. Som alltid finns där... 

Det är dom som får min ork i första hand. Promenader och motion har det blivit dåligt med, på sista tiden i princip obefintligt, men vi tränar nosework så mycket jag bara orkar. Tack o lov är det ju en hundsport som inte kräver så himla mycket kroppsligt av mej... även om ett pass ofta kan ta knäcken på mej och göra att jag inte fixar något annat den dagen... varken fysiskt eller psykiskt. 

Men utan den glädje det ger mej att kunna träna, och tävla med hundarna, skulle jag nog hamna i totalt mörker...

För smärtan gör mej inte bara handikappad rent kroppsligt, utan även mentalt och känslomässigt

Att leva med smärta förändrar ju inte bara kroppens styrka och vad den kan göra, den förändrar framförallt ens personlighet - vem jag är... eller rättare sagt vad jag klarar av mentalt. Orken att engagera sej i andra människor begränsas, smärtan tar så mycket plats att det liksom inte finns plats för så mycket annat. 

Det finns så många människor i mitt liv som jag skulle önska att jag umgåtts mer med,  som jag engagerat mej mer i, så många besök jag velat gjort, men det är ofta som ett oöverstigligt berg bara att lyfta en telefon. Ord jag skulle vilja säga, finns liksom inte där. . 

Då blir hundarna det jag orkar med, med deras ovillkorliga kärlek och glädje för det jag orkar ge dom. Och deras acceptans för det jag inte orkar... Kanske det låter konstigt, men så är det för mej...

Men nu äntligen börjar jag kunna skönja en ljusglimt i mörkret. 

Två gånger har operationen av höften blivit uppskjuten. Första gången på grund av en rejäl tandköttsinflammation, med massor av tandläkarbesök, andra gången på grund av att ortopeden ville ha klarhet i min ytterst ovanliga koaguleringssjukdom. 

Så om 3 veckor är det äntligen dags... 

Med denna "korta" resume av min historia avslutar jag dagens bloggande. Nu är tanken att jag ska blogga mej igenom 3 veckors väntan, operation och rehaben efteråt... Tänker att det kan vara en sporre att hålla sej positiv och att hålla i rehaben efteråt... och att ha något att göra första tiden.... 

Fortsättning följer...

Ännu en tävling som inte gick riktigt som jag ville... 7 av 8 gömmor hittade. Alla andra tävlingar har jag snabbt kunnat skaka av mej besvikelsen över missade gömmor på och vara glad över vad Cookie presterat och kunnat analyserat vad som gått på tok. 

Det har ju oftast varit förarfel, Cookie har alltid gjort sitt bästa.

Ibland har det varit vansinnigt varmt, vilket gjort att Cookie helt enkelt inte orkat. Ibland har matten gått på ett ökat intresse för någon behållarna, och sagt markerat, fast Cookie egentligen inte gjorde nån markering... dåligt med is i magen hos matten... nån gång har jag bett henne visa och då är ju Cookie "väluppfostrad" och ger matten en markering . 

Och ibland har tiden inte riktigt räckt till. Nån gång har hon faktiskt inte hittat doften, men oftast har hon haft doften i näsan men inte hunnit få till en markering...

Men alla gånger det inte blivit full pott har jag ändå varit nöjd och glad. 

Och så borde det ju ha varit även i lördags.

Jag vet och tycker att Cookie gjorde superfina sök, jag är så nöjd med hennes fina sökarbete och nästan ryser av glädje när jag tänker på hur hon utvecklats detta år. Det är en ren fröjd att se hennes noggrannhet, hennes fokus redan från start och hennes direkta tydliga markeringar. Det är underbart att se att hon, trots fokuseringen på själva söket, ändå lyssnar på mej, både när jag jag använder röst och när jag genom att genom att röra på mej kan styra henne. Förundras över hur hon kunnat bli så bra...

Jag vet också att jag gjorde ett hyfsat jobb i änden på linan, men jag önskar verkligen att jag kunde vara lite snabbare, ser ju att hon väntar lite på mej när det är stora ytor. Inte så hon stannar, men det blir en liten fördröjning i hennes steg...

Vet ju inte om det var det som gjorde att tiden rann ut i utomhussöket, men ut rann den i alla fall. Det fattades bara några sekunder/ca 1 meter fram till gömman... som hon direkt gjorde en snygg markering på...

Men trots allt detta och trots Cookies superfina jobb, trots att jag nog inte kunnat göra på något annat sätt, så blev jag denna gång verkligen besviken och ledsen över att vi missade en gömma... så himla tråkigt... varför jag blev så ledsen denna gång kan ju bero på att det nog var sista tävlingen för i år eftersom min höftledsoperation förhoppningsvis blir av snart och jag hade ju så himla gärna velat ha ett diplom till...

Har varit superdeppad hela dan, och inte blev det bättre av att jag har haft jätteont också... Imorgon känns det kanske bättre, och jag går ut och sätter några gömmor åt tjejerna, men idag har jag verkligen. inte ens velat tänka på nosework..

Här är i alla fall lite bilder på sökområdena, röda markeringar där dofterna fanns, vid pilen på utomhus söket den missade gömman. På behållarna kom jag inte ihåg vilka 2 burkar det var och på inomhussöket, som var uppdelat på 2 områden så fick jag inte med just gömmornas plats. Men lite av miljön syns ju...

Och, som sagt Cookies jobb var en fröjd att se... och domarnas kritik gjorde mej glad, både den skrivna och den muntliga, som ju är mer ingående och bara rolig att höra. Så himla roligt med domare som ger sej tid att ge ordentligt med feedback

Inomhussök.

Domarens kritik: Fokus på arbetet. Tydlig. Härlig sökenergi. Bra jobbat

Behållarsök: Fokus. Sökglädje Bra jobbat

Utomhussöket: stort område, mycket gräsmatta. Cookie började lyktstolpen, jobbade en stund runt dörr och hörn men hittade sen doften i springan vid den röda pricken. Fortastte sedan efter väggen, 30 sekunder kvar... satte fart över gräsmatta, jobbade sej rask fram efter utsidan på räcket och gjorde en fin markering... men då var ju tiden slut...

Domarens kritik: Låter hunden jobba ut doften på ett bra sätt. Följer anvisningar ( alltså mina till Cookie) Lungt självständigt sök

Fordonssöket.

Domarens kritik: Fint fokus på fordonen. Bra avstånd till hunden. Tydlig vid doft

Börjar med en bild från gårdagen... en mycket trött Cookie landade i sängen direkt när vi kom från tävlingen, drog en djup suck och tvärsomnade. Fick efter ett par timmar övertala henne att gå upp för att äta middag... trodde hon ville ut på en promenad sen, men icke, hon intog sängen igen och fortsatte att sova. Först mycket senare kunde hon tänka sej att ta en snabb kissrunda... 

Så himla trött var hon igår, och det satt i idag också....

Och påverkade hennes sök en del, kände inte igen hennes sätt att jobba, framför allt inte i dagens två första sök.

Vi började inomhus, med ett inomhussök som bestod av en liten hall som utmynnade i ett ganska stort rum, som det i den änden som syns på bild var ganska trångt med alla bord och stolar. Till vänster i bilden är väggen mot hallen och mot den stod skåp. Cookie sökte av rummet, visade intresse vid skåpen, men fortsatte runt rummet... lite halvhjärtat inte med den iver hon brukar ha. Stannade upp några gånger och tittade på mej, kändes som om hon sa " men var är den matte... " Hittade inga dofter, tiden gick ut, men hon uppmuntrades att hitta ena gömman, som var där hon visat intresse... i skåpet, djup och oåtkomlig. Den andra doften var en hög gömma, vid den röda pricken... 

suck, där sprack förhoppningen på fullpott och chans på diplom.  Lilla ❤️

Dommarens kommentar: Tyvärr inget fynd. Men Cookie hadeidentifierat ????. snabbt (vad det skulle stå istället för mina ? har jag ännu inte lyckats tyda, ev omr.) 

Sen var det behållare, idag en massa väskor, på en relativt liten yta. Cookie hittade en av gömmorna innan tiden gick ut. Glöden fanns inte där, även om hon jobbade på...

Det gick fortare idag, men Cookie fick ändå en lång vila i bilen, hon hann med att både sova, knapra i sej ett kex och ta en liten promenad... matte hann äta hamburgare, dricka kaffe och prata en massa nosework...

Kunde " trösta" mej lite med att det inte var många som fick full pott på något av de två söken, så helt lätta var dom ju tydligen inte... 

Till sist var det då dags för de två sista söken. Först ut var utomhussöket, ett stort område längs både kortsida och långsida på huset. Nu kände jag igen min Cookie, även om hon fortfarande kändes lite "seg" så jobbade hon med en helt annan iver och intensitet. Startade henne vid stolpen närmast på bild, hon jobbade sej längs alla stolparna, fortsatte till stegarna, där hon jobbade en stund runt den delen av stegarna där en slang låg hoprullad under dom. Efter en stunds intensivt sökande, bestämde hon sej till slut för var doften var starkast och markerade snyggt.. Rätt! 

Sen fortsatte hon runt hörnet på huset och fick snabbt napp vid den röda pricken och markerade... Rätt och matten kom ihåg Färdig. 

Så himla skönt att hon hittade båda gömmorna och att sökglädjen var tillbaka... 

Domarens kommentar: Fin markering gömma 1 Fint fokus i sökområdet. Och hon använde 1.36 m av maxtiden på 3 minuter. 

Dagens sista sök var fordon, som bestod av en personbil och det röda fordonet... Startade henne på sidan, längst fram på "traktorn" Cookie jobbae sej runt och efter lite nosarbete på baksidan av skopan gick hon runt till framsidan och markerade på "insidan" av skopan. Rätt! Fortsatte över till bilen, med mindre än 30 sekunder kvar och där rann tiden ut precis innan hon bestämnde sej för att markera vid skärmen bredvid bakhjulet på bortre sidan av bilen. Gjorde ju inte så mycket, hon hittade ju båda gömmorna även om tiden tog slut (2min)

Dommarens kommentar: Fint fokus fordon. Bra nosarbete.

Så dessa 2 sök är jag jättenöjd över, och så glad att hon var tillbaka på banan igen...

Men lie surt kändes det ändå, hade ju så gärna velat få full pott och ett diplom till... men, men vi har en tävling kvar innan (förhoppningsvis) min höftledoperation blir av. 

Nu blir det rolig träning och vila i nästan 2 veckor för mej och Cookie... ja och för Smulan också såklart.