Det här inlägget har tagit tid att skriva... så nu har det gått drygt 8 månader sen min Raffa fick somna in.
Och det hugger fortfarande till i hjärtat när jag tänker på henne.
Att jag skriver detta nu beror på att jag känner att jag på något sätt måste "avsluta" och att skriva ner Raffas historia är ett sätt att sätt att göra det..

Raffa föddes som nr 3 i en syskonskara på sex. Redan från början var det full fart på henne. Och farten minskade aldrig ett dugg. Nyfiken, snabb, påhittig och envis, med ett drag av "kan själv" , upptäckte hon världen. Hon var ofta för snabb för sitt eget bästa, det handlade inte precis om att tänka först och handla sen...
Redan som pytte hade hon en obetvinglig lust att utforska omvärlden, och ta sej över alla hinder.
Hon fick ju öknamnet Utbrytardrottningen redan som valp redan som valp  
Som äldre, men inte förståndigare, forcerade hon alla försök att hålla henne innanför trädgårdens staket. 
Det resulterade i att jag fick bygga ett superhögt staket...
Hon undersökte allt och ville vara med överallt och hittade på många hyss...
  Hon la märke till allt som syntes och hördes, och hade ett stort behov av att uttnyttja sina ben... mycket spring blev det.

Inomhus kunde hon faktiskt ta det lugnt, och hade en bra "av-knapp". Mycket lek önskade hon, men de övriga hundarna var inte alltid lika roade, särskilt inte gamla mormor Ester.
Att leka med mej var också roligt särskilt inte till lite dragkamp eller hämta lekar
Hon  bar alltid runt på saker, särskilt när hon blev glad, och det var hon jämt. 
Fällar, mattor, mina strumpor och andra mjuka saker hon kom över sprang hon runt med eller samlade ihop i 
en hög och låg sen som prinsessan på ärten och tuggade hål... helst skulle nån fäll eller mattes filt följa med ut också. 
Skorna fick man ställa utom räckhåll, annars hittade man dom i trädgården... Och hittade hon inget annat att bära på så tog hon det som var närmast till hands.... sitt öra  
Dessemellan skulle hon till varje pris knöla in sej hos mej i soffan, och tog absolut ingen hänsyn till att det redan låg flera hundar där. Det brukade sluta med att jag låg fullkomligt inbäddad i hundar, med liten Raffa som täcke !
Men ville man gosa så ville man... och go var hon :)
Tiden gick, vi provade på lite av varje tillsammans - viltspår, rallylydnad, utställning... det blev aldrig något ordentligt av något, mycket beroende på mattes skröplighet. Vi kämpade på med inkallningen - ett stort problem som gjorde att det ofta blev till att ha Raffa i långlina - med all björn och varg i skogarna så vågade jag inte chansa... Men hon var fortfarande en härlig hund, vad det till slut hade kunnat bli av henne får jag ju aldrig veta.

2013, på våren började då problemen... klåda och hudproblem dök upp och ökade. Svamp, utslag och klåda på tassarna, runt munnen, i öronen. Runt vulva och analöppning och på magen. Hon blev mer och mer besvärad, kliade sej och naggade sej... Gick till veterinären för att få hjälp med att tömma analsäckarna, men det visade sej att hennes kanande på baken inte berodde på fyllda analsäckar utan på vad veterinären ( utan att ha gjort en ordentlig undersökning) kategoriskt hävdade var allergi. Inget som gick att få bort utan det skulle bli medicinering och specialfoder resten av livet.
Jag valde att försöka med annat innan vi påbörjade en allergiutredning, cortison, vaccin mm.
Jag började med att byta torrfodret mot färskfoder - ett foder bestående av bara kyckling. 
Raffa svarade bra på fodret och blev lite bättre. Googlade naturligtvis massor för att hitta mer hjälp och råd och
via en Facebookgrupp fick jag kontakt med Lena Mattsson på Standardts, som i många år hjälp hundar med bland annat hudproblem. 
Jag följde Lenas råd, med sänkning av proteinet, genom att minska på köttet och tillföra överkokta grönsaker och parboiled ris. Raffa fick också tillskott i form av kalk+, immun och fiskolja och extra fett.
Kalken är obehandlad så överskottet kissas ut, immun är ett vitamin/mineraltillkott som stärker immunförsvaret och så gör ju också fiskoljan.
Varje kväll blev det tvätt av utsatta ställen och tassbad och insmörjning av zinksalva. Gjorde eget saltvatten (1l vatten som 1 tsk vanligt salt löstes upp i) Det var väl inte så uppskattat med tvätt till en början, men till slut tror jag hon tyckte det var skönt att bli ompysslad för hon brukade somna i mitt knä när jag smorde henne. Och att få gå med strumpor på en stund varje kväll var något hon tålmodigt stod ut med
 
Raffas klåda och utslag blev bättre och bättre och när vi kämpat på i nästan 6 månader var hon fri från klåda, svamp och utslag. Det var kämpigt och det tog tid, men med tålamod och Lenas stöttning och kunnande så blev Raffa klådfri.
Det veterinären ville ha till allergi, var en obalans i kroppen, troligtvis orsakat av bland annat ett sämre immunförsvar.
Något hon mycket väl kan ha fötts med, och som blivit värre och värre eftersom hon inte fick de extra näringstillskott som just hennes kropp krävde...
När så kroppen fick de näringsämnen, vitaminer och mineraler den behövde så kom den i balans igen. 
Det var så skönt att Raffa blev besvärsfri, och att det lönat sej att inte lyssna på veterinären.

Men, säg den glädje som varar förevigt...
Hade ett tag funderat på om det var något knas med Raffas tonsiller, och en av lymfkörtlarna på halsen var lite svullen. Det blev ett veterinärbesök, och det konstaterades att tonsillerna var svullna. Det blev en penicilinkur, som inte hjälpte. Lösningen var då att operera bort tonsillerna så i början av januari blev det operation.
Operationen gick bra och hon var sitt gamla vanliga spralliga jag igen väldigt fort. Det var inte populärt att få gå i koppel och ta det lungt precis.
Veterinären hade ju trott att den svullna halslymfan hängde ihop med tonsillerna och att den skulle försvinna efter ett tag. Men det gjorde den inte.
Raffa var fortfarande min glada tjej, men hon började dra sej undan och vilja ligga för sej själv i något annat rum... inte direkt likt henne, men jag tänkte väl inte så mycket på det. 
Lymfkörteln blev inte mindre, och efter att ha tagit prov på den svullna halslymfan så kom då det svar jag hade befarat..Malignt lymfom - en elakartad cancer som kan sprida sej överallt i kroppen. Och som gör det fort. 

Så jag tog det tunga beslutet att låta min Raffa få somna in. Att dra ut på det och se henne bli sämre och sämre var inte ett alternativ. 

Raffa lämnade ett stort tomrum efter sej, och det tog lång tid innan jag kände någon riktig glädje och lust att engagera mej i mina andra hundar, eller att ens fundera på någon ny hund. Men tiden läker ju alla sår, även om tårarna stiger i ögonen när jag skriver detta och nuförtiden är det roligt att ha hund igen och jag kan glädjas åt nya planer... 

Med denna berättelse om Raffa nedskriven känner jag att jag kan minnas henne med glädje och jag är så tacksam fört att hennes sista tid var en klådfri tid. Alla utslag, svampen och klådan på tassar, vulva, analöppning, mage, i öron och runt munnen var borta. Min tjej behövde aldrig äta cortizon eller ta andra mediciner och det är jag så himla glad för.

 

e

Tiden vill aldrig riktigt räcka till för lite skrivande… förstår inte alls var den tar vägen.

En kort resumé av vad som hänt sen sist är kanske på sin plats!

Raffa har alltså varit på egna äventyr. Först ut var en resa till mattes gamla barndomstrakter: Frösön.
Bara resan var ett äventyr i sej, ett skräckinjagande sådant. Färden upp till Frösön gick sakta, i mörkret och en extrem halka – men vi kom fram helskinnade.

Väl där var det kul att träffa Annelie och Nesta – jösses vad han har växt till sej lillgrabben ! Både Raffa och Nesta skötte sej så bra dom kunde i ringen…
Raffas största handikapp där är den där klumpen hon har i andra änden på kopplet.
Den klumpen är verkligen ingen stjärna på att träna och/eller visa hund i utställningsringen.
Resultatet blev ett Very Good, för båda syskonen – och det är jag mycket nöjd med.
Visst hade det varit kul med ett Excellent, men man får inte glömma bort att ”Very Good” betyder:
”Very good (mycket god)

Hund som väl motsvarar rasens standard, som är välbalanserad och i god kondition.

Smärre fel kan tolereras, men inga som negativt påverkar helhetsintrycket. Denna

bedömning kan endast ges till en hund av mycket god klass”

Lite tråkigt är det med det nya bedömningssystemet – lite snopet känns det att inte få hunden bedömd i konkurrens med de andra hundarna. Och det blir så några hundar kvar att titta på och snabbt tomt runt ringarna…
Nåja, mot SKKs påhitt står man sej slätt… kanske tur jag inte är någon utställningsmänniska, det blir ju inte så ofta jag åker.

Det var i alla fall kul att titta på alla fina springrar och se alla duktiga handlers (där ligger man i lä…) och att fika, umgås och prata hund ett tag J

Det enda negativa, förutom resan upp, var att Raffa blev skrämnd i ringen. Vi var ju i någon sorts flyghangar där det var stora jätteskjutdörrar av plåt mellan salarna. Precis när jag ställde upp Raffa framför domaren, så drogs en sån dörr upp alldeles bakom henne. Unghund, spökålder och stort okänt skrammel är väl inte den bästa kombinationen. Huuuu vad var det där för läskigt sa Raffa… Hon hämtade sej, men det skulle visa sej senare att glömt, det hade hon inte…

Resan hem gick bra, och hundarna glada att återse varandra. Smulan och Tilda hade bott över hos Totti, och hade skött sej utmärkt.
Tilda föredrog att hålla sej inne, inte kul att gå ut i ruskvädret… Smulan hade charmat allihop, både Tottis familj och deras vänner.

Vid ett tillfälle hade någon suttit och gosat med Smulan i soffan och småpratat lite med henne och sagt ungefär: ”ska du flytta till mej så jag kan lära dej en massa bus ??”    Och vad hade Smulan gjort då om inte plötsligt klivit upp på bordet… något hon aldrig gjort förut!! Det var precis som om hon tyckte att ” du sa ju att jag skulle busa…”  Ibland undrar man om dom förstår vad vi säger.  Och är det nån hund som skulle förstå, så skulle det ju såklart vara eftertänksamma, kluriga Smulan …

Någon vecka senare var det dags för en ny utställning så för att vara någon som inte är särskilt utställningsintresserad, måste jag säga att det blivit ganska många… Men det är bra träning för valpar/unghundar, särskilt när man bor lite ensligt och folktomt.

Hudiksvalls KK hade en inofficiell i ett ridhus och de mindre utställningarna är alltid trevliga. Det var en hel del springrar, så det var extra kul.
När det var Raffas tur i ringen, uppförde hon sej inte riktigt som vanligt… lite spänd var hon och tyckte det var läskigt.  Det var den där plåtdörren på Frösön som spökade … kan det finnas nåt läskigt här också tro??? Den gulliga domaren, Sara Nordin, lät henne springa nåt extra varv och var jättegullig, så jag hoppas Raffa tyckte denna utställning var trevligare trots allt.
Det är alltid oturligt när något ”hemskt” händer när de är valpar/unghundar, har man otur sitter det i hela livet.

Men Raffa kom ju över att en stor flathanne hoppade på henne, när hon var valp på en annan utställning, så det ordnar sej nog .

Nu är det i alla fall slut på utställningar för i år – vad det blir nästa år får vi se då.
Planerna för Raffas del är i första hand att träna och starta i viltspår. Bara det blir vår någongång igen så sätter vi igång.

Nu var det slut på tillbakablickandet för denna gång – fortsättning följer….

 

Vintern slog inte till   

Så den 14:e begav vi oss av mot ett nytt försök att få till den där sista ettan.
Min hals var kurerad, så jag kunde prata i alla fall…
Smulan hoppade jämfota av glädje, på sitt alldeles speciella Smulansätt, när hon förstod vad som var på gång.
Fick låta henne sitta en stund och sansa sej innan jag släppte henne på spåret.
Och hon tuffade på i lagom tempo… tur var det, för matten kände genast att riktigt frisk var hon inte.
Klarade vinklar, återgång o bloduppehåll med någon ringning och några typiska springerslag..
Det var tur att den branta backen kom på slutet – matten höll på att tuppa av, kunde inte andas 
– och domaren såg orolig ut.  

Men Smulan väntade snällt medan matte hämtade andan och sen bar det av mot spårslut,
klöv och Viltspårchampionat.

Så nu har vi en ny Champion, SE VCH Lavrevikens Your Delicious Yam-Yam  ,här hemma och
med det så läggs nu spårandet på hyllan fram till nästa år när snön har smällt – om det nu kommer någon snö…

 För Smulans del blir det nog inget spårande kommande vår, om allt går efter planerna.
Jag samäger ju Smulan tillsammans med Vaino Wiik, Lavrevikens kennel.
Och i vår är planen att Smulan ska på date och att vi sen kan se fram emot en hel hög med små kaksmulor  
Mer om det kan man läsa både på min och på Vainos hemsida.
Och naturligtvis kommer Smulans egen dagbok att dyka upp nångång i början på året

Raffa har också varit iväg på äventyr, men det tar vi en annan dag… nu måste jag släppa ut
hundarna för en sista nattrunda, och samla ihop alla fällar, filtar och mattor som den
lilla rackarhunden släpat runt och torkat golven med med !

Dubbellycklig, det är vad jag är.
Var och ögonlyste Smulan + undersökte och lyste gamla Esters ögon i måndags.
Har varit lite orolig för Esters ögon, hon har blivit lite ”dimmig” på ögonen och felbedömt avstånd nån gång.. Ester passade också på att bli lite extra irriterad i ögonen så här lagom till veterinärbesöket, vilket ju inte lugnade ner mej precis.

Ester är ju min ögonsten ( eller i alla fall en av dom) så det blev någon natt med mardrömmar.
Vill ju ha henne länge än, hon skulle saknas mej så oerhört…

Smulan var först in och hennes ögon var UA 
Ester undersöktes efter konstens alla regler och fick sedan sina droppar och ögonlystes hon också.
Och det var inga fel på hennes ögon, varken katarakt, glaukom eller PRA, eller nåt annat elände. Med ålderns rätt får hon lov att bli lite ”dimmig” och att hon felbedömt avstånd beror helt enkelt på att hon kan ha blivit lite bländad.
Jag tänker på mina egna gamla ögon, som har så supersvårt med mötande trafik när det är mörkt ute…
så det är väl lite så med Ester också., fast på i solljus.
Lite torra ögon hade hon också, så det blev lite droppar för att avhjälpa det och irritationen…

Och jag är som sagt superglad, en sten föll från mitt hjärta, och hade min röst fungerat skulle
jag jublat hela vägen hem …

Tillstöter ingenting, så kan jag hoppas på att få ha min gamla Ester några år till

Allt är också bra med Raffa nu – det tog några dagar, men nu är det full fart igen.
Tyvärr har ju inte matte kunnat hänga med i den farten, för en tråkig förkylning slog till.
Hundarna tycker det är supertåkigt att matten inte har orkat gå några ordentliga promenader.
Däremot är dom desto nöjdare med att matten tappat rösten och därför inte kunnat tjata på dem när de hittat på hyss.

Konstigt vad man saknar att kunna prata – att meddela sej via mail och Facebook är ju inte alls samma sak.
Särskilt inte när man gärna pratar både mycket och länge i telefonen…

Fick ju ställa in Smulans planerade viltspårprov i förra veckan, men nu tror jag nog att jag ska ta mej runt ett spår
utan att sinka henne alltför mycket. Ska slå en signal till domaren och hoppas på att hon har lust att lägga ett
spår till – och att inte vintern slår till 

Eller rättare sagt nosen! Och inte riktigt i blöt, men något hade i alla fall hänt med yngsta förmågans nos.

Raffa hade ingen aptit i går kväll, men sånt kan ju inträffa, så jag brydde mej inte så mycket.
Inte heller kollade jag så noga på hur hon såg ut.

Jag hade fullt upp med att testa min sprillans nya spis, och att sätta i mej det första skrovmålet jag lagat på den.
Sen var det dags för en sittning vid datorn…
Raffa kommer och vill ”prata” lite och då tittar jag till på henne…
Och vad ser jag, det närmaste en springer kan komma att se ut som en felfärgad bulldogg i ansiktet.
Hon var ordentligt svullen runt nosen, extra mycket på den ena läppen. Alldeles hårt av svullnad var det. Min första tanke var ju huggorm men jag kunde inte se något bett !
Vid närmare underökning av henne upptäckte jag att hon var knallröd runt analöppningen och runt kisseriet… och jätteirriterad! Jag hade ju noterat att hon slickat sej mycket på eftermiddan, men eftersom första löpet borde komma snart så tänkte jag att det var på G nu…
Det var ju ett tag sen något kunde hänt – mellan 12 och15 på dagen – då sprang hundarna och lekte på tomten medan jag tvättade fönster och hade allmänt trädgårdsfix. Resten av dan hade jag dom under uppsikt, och det hade bara varit koppelpromenader.

Fick tag på distriktaren, (vilket är det enda vi har på nära håll här uppe, på kvällar, nätter och större delen av helgerna), medan vi pratade svullnade Raffa mer och mer i ansiktet och så kräktes hon. Veterinären tyckte jag skulle komma in med henne för säkerhets skull.
Hon trodde väl att det var någon sorts allergisk reaktion, och att jag kanske kunde gett henne cortizon själv, men eftersom hon kräktes var det bättre att ge en spruta och att kolla upp henne ordentligt

Så det var bara att rasta övriga hundar, så att dom klarade sej ett tag. Sen for Raffa och jag de 8 milen in till Hudiksvall och distriktsveterinären.
Vet trodde fortfarande att det var en allergisk reaktion, mot något hon satt i sej eller eventuellt jordgeting, men hon trodde inte att det kunde vara ett ormbett – då skulle hon ha haft jätteont och allmäntillståndet hade varit mycket, mycket, mer påverkat.
Så efter undersökning, cortizonspruta, vätska under huden och lite gull och godis åkte vi hem till bästa Vaino, som trots att klockan passerat midnatt, bjöd på te och macka innan vi för hem igen.

Raffa var redan när vi kom hem, framemot halv 3, mycket mindre svullen. Och det såg ännu bättre ut imorse och irritationen där bak var borta. Aptiten var inte tillbaka och hon har mest sovit hela dan, men hon är helt klart på bättringsvägen J

Funderar mycket på vad det kan ha varit, har svårt att komma på vad hon kan ha satt i sej som gett den reaktionen. Nu när svullnade lagt sej, kunde jag känna några små knölar i pannan också… så jag lutar mer o mer åt att hon stuckit näsan i ett getingbo… Det som talar mot det är ju att getingarna borde ha dött av nu… Kanske finns det nån annan insekt som kan bita en nyfiken liten hund … Tja jag lär ju aldrig få svar på vad som hände, men jag ska i alla fall ut och fingranska tomten nu, i alla fall den inhägnade delen… 

Nu är det 10 dagar sen Smulan gick sitt första viltspår prov , ett anlagsspår.
Hon tuffade då säkert på i spåret och klarade det galant.
Detta trots dåligt med träning.
Hon gick något träningsspår i våras och ett fulllångt spår på kennelträffen i somras. Innan dess var det något enstaka spår förra året, men då var det ganska mycket vims, och jag tyckte att hon behövde mogna lite innan vi gick ett prov.

I lördags gick hon sedan ett öppenklass spår, mycket viltspår i skogen var det och på slutet en hund som var ganska trött i hjärnan av att reda ut alla svårigheter. Men det blev ett 1:a pris.

Denna vecka gick hon ett öppenklass spår i tisdag. Hon jobbade på bra, löste vinkeln som låg i en rådjursväxel jättebra, men fastnade lite för länge i vinkeln med återgången i. Hon jobbade och jobbade, men ringade gång på gång åt ”fel” håll. Hon var på väg rätt, men då fastnade lina och matte, och stoppade upp henne så pass att hon valde att börja om igen… nästa vända hittade hon på spåret och slutförde sen spåret utan problem och gott och väl inom tiden.
Men tyvärr höll hon på knappt 2 minuter för länge i återgången, så det blev ett 2:a pris.

Idag, blev det ett spår igen. Denna gång fixade hon spåret lätt, lite extra ringning vid återgången, men hon löste det snabbt. Och ett 1:a pris blev reultatet…

Det är så kul att se hur mycket och snabbt hon lär sej…
Hon kan vara lite ”nonchalant” i spårandet, vilket har gjort att hon missar vinklarna, eller får jobba lite extra just där.  Ju fler spår hon går ju noggrannare blir hon, näsan åker djupt ner i marken fortare, och hon löser svårigheterna mycket snabbare…
Första 2 spåren var det ju ganska upphetsat och ivrigt i spårets början, vilket gjorde att hon blev trött i huvudet snabbt. Nu är hon mer fokuserad redan från start och tar det lugnare och är mer noggrann…och då hänger hjärnan med hela spåret..
Men det är ju väldigt typiskt Smulan, att lära sej av sina ”misstag”. Hon var en liten tänkare redan som valp, man kunde riktigt se hur hon klurade på saker innan hon tog sej an vad det nu var hon skulle göra.

Nu blir det några dagars välbehövligt vila, mest för mattes onda knän. Om Smulan själv fick välja så skulle hon rösta för ett nytt spår nu genast…
 

Ja, nu äntligen ska jag väl komma igång med bloggandet igen.
Mörkret faller tidigare och tidigare och det känns som om tid och ork kanske ska räcka till lite bloggande.
Det är massor som behöver ”uppdateras” , både här och på hemsidan
Det händer ju saker hela tiden, med mej, mina hundar, med hus och trädgård – och många tankar om både ditt och datt vill komma ut…
Men både tillbakablickandet och framtidsplaner får vänta.
Jag tänkte börja med lite dramatik…

Häromdan var jag, Ester och Raffa på väg ut för att ta en promenad runt fältet bakom huset.
Så fort vi kom ut hörde jag hur ett eller flera rådjur förde ett fruktansvärt oväsen, ett ihållande mellanting mellan bröl och skall.  Jag tänkte att det är väl nån brunst eller så på G, även om  det inte lät riktigt som det brukar då.
Jag kopplade hundarna för säkerhetsskull, och tänkte att rådjuren försvinner väl som vanligt så fort vi kommer ut i kanten på fältet…

Väl ute i kanten på fältet ( som ligger precis bakom mitt hus) ser jag ett rådjur, stående med den vita ändalykten mot oss, och fortfarande förande ett himla oväsen… Den verkade inte lägga märke till oss alls…
Kul tänkte jag, det är kanske två bockar som slåss om en tjej, det vore ju kul att få se…

Man kan inte se hela fältet från den plats jag stod på, det liksom viker om hörnet på en lada
med en massa sly runt om.
Så jag håller hundarna hårt och smyger i sidled för att kunna se bättre.

Och nu ser jag…
Rådjuret är inte ensam, nej där finns ett rådjur till som springer iväg bort åt… och där är något mer som
också springer åt samma håll….
I samma stund som jag förstår vad det är jag ser, så tvärvänder det springande rådjuret och springer åt mitt håll !!!
Och efter, väldigt fort, springer ………

Då vänder jag också och tar mej, mina hundar, och mitt vilt bultande hjärta och höga puls, så fort mitt onda knä kan tillbaka in i tryggheten bakom ytterdörren igen.

Men vad var det nu jag såg? Vad var det som jagade rådjuret och fick dem att låta så hemskt??

Jo, rätt gissat - det var en björn!!!

Jag kan bara säga att det blev ingen runda runt fältet… inte då och det kommer säkerligen att dröja lääänge tills jag vågar mej ut där igen.
Jag har ju ingen aning om björnen slog något rådjur eller ej. Om den gjorde det kan det så ligger säkert rådjuret kvar på fältet eller är indraget en bit i skogen OCH  björnen håller sej ju kvar tills allt är uppätet.
Jag tänker i alla fall inte kolla.

Det känns mycket, mycket obehagligt att ha både björn och byte så nära inpå.
Att björnarna går på fältet och på vägen, det vet jag ju, men då flyttar de förmodligen på sej när man kommer - har de mat att bevaka är det en annan sak.
Det går kalla kårar efter ryggen på mej till och med när jag går efter vägen med bara en smal skogsremsa mellan mej och fältet. Och det är inte utan att jag hoppar till när vi är ute på tomten och Raffa får för sej att skälla på något…

Jag är i alla fall väldigt glad för att vinden måste ha legat från oss, så att Ester inte kände lukten av björnen – då hade hon vägrat gå ut på flera dagar - gammeltanten blir förfärligt skräckslagen vid färskt björnvittring – lillstumpan sitter stel som en pinne med öronen spetsade i flera timmar – nästan helt okontaktbar…

Nu får jag flytta på fältrundorna till något annat fält som inte ligger i anslutning till skogen.
Och hoppas på kyla och snö så att björnarna snart går och lägger sej – och då långt inne i storskogen!

Imorgon hoppas jag på mer dramatik, men då av det gladare slaget :)

 Snart är småsmulorna hela tre veckor och det börjar bli lite mera liv i valplådan. 

Det sovs visserligen den allra mesta tiden, men vakentiden blir längre och längre.
Det går fort nu, man ser framsteg varje dag

Och alla har de öppnat ögon och öron. Det finns nog inget sötare än när det börjar glimma till i ögonvrån på en liten valp.

Visserligen dröjer det ett bra tag till innan ögonen är fullt utvecklade men man ser att de börjar använda andra sinnen än lukt och känsel. Och de två sinnena utvecklas också.

De har också utvecklat förmågan att uttrycka sina åsikter och önskningar. Alltsomofta hör man en liten högljudd stämma från lådan, och som den hönsmamma man är så måste jag ju dit och för att se vad som händer...

Det kan vara olika saker... Ibland är det någon som vaknat och undrar varför mamma har rymt. Och skriker högljutt, ilsket och med skallliknande läten efter sin mamma... ”Ta och kom hit nu genast, jag är hungrig...” 

Ibland har någon vaknat och väckt alla andra under sitt försök att hitta något bekvämt syskon att sova på... Så alla börjar irra runt, allmänt missnöjda med att ha blivit väckta, för att hitta en ny sovplats.
Eller så är mamma redan där, men ägnar sej åt den alltid lika förhatliga sysselsättningen att tvätta små valpbakar. Det blir extremt svårt att haka fast vid en av mjölkapparaterna när man blir vänd upp och ner på....

Dom har börjat så smått med att lägga märke till annat än mammas mjölkapparater, allt är inte bara mat längre... jag kan se hur dom börjar upptäcka varandra och omgivningen, mer och mer. Det luktas och tuggas på syskonen, klättras på mamma för att undersöka resten av henne. När jag står på knä, med huvudet i valplådan och pratar med dom, (och det händer ofta...) så kommer de ivrigt fram, och ska lukta och smaka på mina händer och de små svansarna viftar glatt.

Det börjar bli dags för alla valpköpare att komma och få en första titt på småsmulorna – ser fram emot att få visa upp de små juvelerna.

Har ju alldeles glömt bort att alla mina valpköpare inte har Facebook, och därför inte har sett den lilla miniserien med Godnatt” bilder. Så här kommer de bilderna:

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                          Och så en liten serie med bilder på Nr 6 – den ena hanhunden, inklusive kvällens godnattbild.

     
Och med denna bild på en klättrande liten kille, kan man bara konstatera att det inte var länge sedan de inte tog sej över sin mor, utan bara under.....