Nu vill jag inte ha det så här.... Att leva med ständig smärta år efter år, tär på både psyke och kropp. 

Har levt med olika grader av smärta i massor av år nu. Från början kom och gick perioderna med värk, men perioderna har blivit längre och längre. Nu minns jag inte längre när jag var smärtfri. 

Fick efter många år med återkommande läkarbesök, undersökningar mm, äntligen träffa en läkare som faktiskt tog mej på allvar och kunde ställa en diagnos. Min ständiga muskelvärk fick namnet fibromyalgi. Och även om det inte är en sjukdom man vill ha, så var det skönt med en diagnos. Det fanns något att förhålla sej till, något som förklarade varför jag knappt kunde gå vissa dagar, något att bygga upp ett liv runt. En förklaring till varför jag aldrig kunnat sova en hel natt, varför jag alltid är trött och varför jag blir helt däckad om jag tar i för mycket. 

Muskelvärken fick ju alltså en förklaring och att det kunde hugga till i min högra ljumske så att benet vek sej och jag föll trodde jag berodde på fibron. 

Värken spred sej till fötter, knän och händer och efter några läkarbesök, utspridda under flera år, med vidhängande röntgen så konstaterades olika grader av artros. Knästöd, fotstöd och tumstöd införskaffades, och gjorde livet lite lättare när det var som värst.

Men ljumsken fortsatte att hugga till och värken där blev värre och värre.  

Började få konstiga och smärtsamma pirrningar och domningar ben och fötter, blev skickad till neurolog för att göra en del tester... nej, det var inget fel på nerverna. 

Fick på eget initiativ testa olika mediciner, bland annat för restless legs. 

Eftersom jag gärna söker information, så blev det en hel massa googlande... 

Började misstänka att något kanske var knas med rygg och/eller höft och fick efter en del tjatande, en höftröntgen gjord. Resultatet, enligt doktorn på VC, var ingenting någon ortoped skulle titta på, det var alldeles för lite påverkan på höften... Eftersom jag läst Socialstyrelsens riktlinjer för bland annat höftleder, så försökte jag påtala vad de riktlinjerna sa, nämligen att det inte är rötgen som avgör utan patientens livskvalité. Men nix, nån remiss blev det inte. 

En röntgen gjordes på ryggen, och diskbuktningar och artros i ländryggen konstaterades... äntligen en förklaring till värk och konstiga pirrningar, domningar mm i framförallt vänster ben. Var till sjukgymnast, fick lite övningar som jag försökte göra, men nu hade jag så ont så det gick inte så bra. All energi och ork gick åt till vanliga vardagsgöromål hemma. Att städa, diska, tvätta tog evigheter.  

Var till samma doktor på VC och tjatade om remiss till ortoped... men icke sa nicke, hon hade ju läst av röntgenplåtarna och gjort sin bedömning. Däremot skrev hon ut morfin. Ville inte ta dom tabletterna, kämpade på med alvedon, ipren och gabapentin. 

Smärtan i höft, rygg och ben blev bara värre och värre, medicinen hjälpte inte mycket, bokade ny tid på VC och fick nu en annan doktor. Sa att jag måste få en remiss till ortoped... och fick det!!!!! Äntligen!!!! Och en ny röntgen...

Fick lov att börja äta morfinet, först bara ibland, och det hjälpte så det blev uthärdligt ett tag. Men gabapentinet, som hade hjälpt lite mot pirrningarna mm i benet, fick jag sluta med, kombinationen av dessa mediciner gjorde att jag fick en hemsk andnöd.. 

Det tog flera månader innan jag äntligen fick träffa ortopeden, men i januari i år blev det äntligen av.

Hade rustat mej till tänderna med argument för operation... var beredd på att få tjata och att bli besviken. 

Och det första ortopeden säger är att jag såklart skulle få en ny höft, den jag hade skulle inte bli bättre..Han sa också att min höftskål var väldigt grund och det var förmodligen därför jag hade haft så mycket problem med värk i ljumske mm i alla år. Han berättade att i början, när höften börjar reagera på detta, så går det i skov, ibland är man besvärsfri... ibland är det jättesmärta och benet viker sej... och precis så har det ju varit. Han sa också att min höft skulle ha behövt ha blivit utbytt för länge sen... 

4-6 månaders väntetid i Hudiksvall var det, men trots det så svävade jag hem på ett moln av skräckblandad förtjusning, förvåning... och en stor ilska över att läkaren på vårdcentralen hade lekt ortoped och satt sej på sina höga hästar och laborerat med mitt liv... 

Nu hade jag börjat äta långtidsverkande morfin morgon och kväll, tillsammans med full dos Alvedon + korttidsverkande morfin och alvedon vid extra mycket värk. Det tog toppen av smärtan, iallafall om jag inte gjorde något...

Och som grädde på moset har en envis njursten, med vidhängande njurstensanfall, tagit hela sommaren på sej att lämna min kropp... 

Har ju alltid levt ett rörligt och aktivt liv, tycker om att arbeta med kroppen... har fortsatt med det trots att värken fanns där. Långsamt började jag försöka att inte göra för mycket.... att lyssna på kroppen, men det varken var eller är lätt. Jag vill ju så mycket, har alltid klarat mej själv och det är svårt att inse att kroppen inte klarar allt min hjärna vill...

Att "arbeta" i trädgården är, för mej, terapi för själen och det är så lätt att för en stund glömma både tid och värk... för att plötsligt upptäcka att nästan hela dagen gått. Och att dagens verklighetsflykt har resulterat i flera dagars soffläge...

Det kan fortfarande vara så, men har försökt lära mej att inte hålla på för länge, att vila ofta och att undvika att lyfta, gräva och böja mej... vilket ju är det man gör i en trädgård. Sista somrarna har jag fått se på när trädgården förfaller, rabatterna som varit min stolthet tas över av ogräs, tistlar och brännässlor sprider sej överallt. Gräset växer och blir tovigt av att klippas alltför sällan, slyn frodas...

Har haft möjlighet att betala för att få en del hjälp i trädgården, förra sommaren och lite i år också. Men det där finliret, som att se vad som är ogräs och inte, rensa rabatterna, har inte gått att få hjälp med... Super med hjälp, men det kostar, och nu är det stopp på det.

Odlingarna i växthuset och dahliorna är det jag prioriterat även om det också blivit eftersatt...

Älskar ju också att hitta på projekt, att bygga, förändra, måla, göra om, både ute och inne. Men.... påbörjade ommålning inomhus för några år sen och det är förfarande inte klart... uppfräschningen av utsidan på huset är ett 10-års projekt. Små framsteg har det blivit, men det skulle vara kul att få något klart. 

Ja, och så är det ju mina hundar, nu Smulan och Cookie. Min familj, mina kompisar och de som tröstar mej, har tålamod med mej och som ger mej oceaner av glädje. Som alltid finns där... 

Det är dom som får min ork i första hand. Promenader och motion har det blivit dåligt med, på sista tiden i princip obefintligt, men vi tränar nosework så mycket jag bara orkar. Tack o lov är det ju en hundsport som inte kräver så himla mycket kroppsligt av mej... även om ett pass ofta kan ta knäcken på mej och göra att jag inte fixar något annat den dagen... varken fysiskt eller psykiskt. 

Men utan den glädje det ger mej att kunna träna, och tävla med hundarna, skulle jag nog hamna i totalt mörker...

För smärtan gör mej inte bara handikappad rent kroppsligt, utan även mentalt och känslomässigt

Att leva med smärta förändrar ju inte bara kroppens styrka och vad den kan göra, den förändrar framförallt ens personlighet - vem jag är... eller rättare sagt vad jag klarar av mentalt. Orken att engagera sej i andra människor begränsas, smärtan tar så mycket plats att det liksom inte finns plats för så mycket annat. 

Det finns så många människor i mitt liv som jag skulle önska att jag umgåtts mer med,  som jag engagerat mej mer i, så många besök jag velat gjort, men det är ofta som ett oöverstigligt berg bara att lyfta en telefon. Ord jag skulle vilja säga, finns liksom inte där. . 

Då blir hundarna det jag orkar med, med deras ovillkorliga kärlek och glädje för det jag orkar ge dom. Och deras acceptans för det jag inte orkar... Kanske det låter konstigt, men så är det för mej...

Men nu äntligen börjar jag kunna skönja en ljusglimt i mörkret. 

Två gånger har operationen av höften blivit uppskjuten. Första gången på grund av en rejäl tandköttsinflammation, med massor av tandläkarbesök, andra gången på grund av att ortopeden ville ha klarhet i min ytterst ovanliga koaguleringssjukdom. 

Så om 3 veckor är det äntligen dags... 

Med denna "korta" resume av min historia avslutar jag dagens bloggande. Nu är tanken att jag ska blogga mej igenom 3 veckors väntan, operation och rehaben efteråt... Tänker att det kan vara en sporre att hålla sej positiv och att hålla i rehaben efteråt... och att ha något att göra första tiden.... 

Fortsättning följer...