Tänk att jag aldrig lär mej... borde ju veta efter alla dessa år att jag inte klarar av att göra saker lika fort längre.

Saker som förut gjordes på en timma, tar idag nästan hela dagen och sen är man dessutom totalnockad.

Nåja, tiden till dagen O krymper fort och det är bara att inse att jag inte kommer att hinna/ orka få klart allt jag tänkt innan operationen. 

Men jag har iallafall med mycket möda och stort besvär bytt plats på sofforna och snickrat till en upphöjning. Så nu känns soffan som en tron... blir bra sen när jag ska ta mej i och ur utan att böja 90 grader... 

Imorgon måste allt bli klart, och tyvärr är det mer än jag fixar. Så de fina nymålade uthusdörrarna blir inte satta på plats, lussebullarna blir inte bakade och fönstren inte putsade. 

Men tjejerna måste bli trimmade, huset städat, utomhusgirlanger mm uppsatta och maten i uthusfrysen flyttad till inomhusfrysen, och gästrummets säng måste bäddas... ska ligga där första tiden efter operationen, så att jag har nära till toan. Måste hinna med att klippa mina tånaglar också, det lär ju dröja innan jag kan göra det nästa gång...

Ja jösses, mycket att göra, men bra att vara sysselsatt, för tankarna snurrar fortare och fortare nu.

Hur ska det bli, kommer jag att höra till dom som snabbt hämtar sej eller kommer jag att må fan... Kommer höften att bli bättre och kommer ryggen reagera positivt på att få en chans att räta till sej, när jag, med träning, slutar att halta.

Det är ju många år av en gång likt en rultig anka som kroppen ska vänjas av med, muskler som ska börja jobba igen och ett stort sår som ska läka. 

Hoppas jag kommer att ha tålamod och ork med en varsam men ordentlig rehab, och att jag följer de rehab råd jag förhoppningsvis får på sjukhuset.

Kommer det praktiska att fungera... snön måste ju bort så jag tar mej till uthus och vebod, soptunnan måste köras ut på vägen så den kan tömmas, och hur fasen plockar man upp efter hundarna när man inte får böja sej... 

Post och färskvaror från affären, hur löser jag det ?

Tror kanske inte jag behöver oroa mej, en mycket trevlig dam som brukar promenera förbi, och som jag brukar stå och sladdra med, har erbjudit sej att hjälpa till och kom med en lapp med telefonmummer... bara att ringa ❤️ Tänk att en person som egentligen är en främling så självklart erbjuder sej, hon är värd en stjärna i himlen... 

Är också övertygad om att jag kan be andra om hjälp också, men den gamla "kan själv" mentaliteten har en tendens att sätta stopp för det. Jag får nog ta och skärpa mej... 😬

Längtar efter att kunna ta promenader med tjejerna igen, och hoppas att jag snabbt kan återuppta noseworkandet igen...

Många funderingar så här på kvällskvisten, men nu ska jag sluta tänka, se på TV och äta en bit av jätte Tobleronen jag köpte häromdan...